Samhällsdialogen måste fortsätta

När Tidningen Arbetsvärlden (som ges ut av TCO) fick beskedet att arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) inte skulle ställa upp på någon intervju ”i närtid”, föddes idén att ta hjälp av modern teknik. Den 31 januari publicerade Arbetsvärlden en artikel som skrivits av en AI-robot, alltså med hjälp av artificiell intelligens.

Vinjetterad som satir

För säkerhets skull är texten vinjetterad som satir. Men faktum är att resultatet av AI-intervjun är förvillande likt en ”verklig artikel”. Man skulle av detta kunna dra slutsatsen att utvecklingen verkligen kommit långt och att AI-robotarna verkligen är skickliga. Eller så konstaterar man lite mer lakoniskt att de som vi utsett till att vara våra ledare, politiker och vd:ar för större företag, exempelvis, allt oftare använder ett språk som är förvillande likt vad en AI-robot hittar på internet: floskler. Man pekar på framgångar men också ”utmaningar”, man radar upp allt som är behjärtansvärt och ­säger att man ska ”ta itu med”, ”se till”, ”främja” och så vidare, men man säger inte hur.

Töms på sin mening

Utarmningen av språket har pågått länge och hänger ihop med att de som leder oss är representanter för stora mäktiga organisationer som in sin tur har stora resurser att lägga på att försvara sina intressen. För dessa är kommunikation ett viktigt verktyg som det ständigt filas och slipas på. Men när så mycket av den kommunikation som vi matas med är processad och utstuderad i stället för spontan och grundad i personen som framför den, ja då töms den lite på sin mening. Det blir inte själfullt och nervigt som det kan bli när det sagda verkligen bottnar i den som talar.
Inom politiken har det också varit populärt att använda sig av nyspråk, som när Moderaterna kallade sig för det nya arbetarpartiet, genom en betydelseglidning där förledet ”arbetar-” inte längre syftade på arbetare (i motsats till ägare) utan på dem som arbetar (i motsats till dem som inte arbetar). För några år sedan gjorde Ebba Busch (KD) ett försök att lansera en ny feminism, men det var som kritikerna snabbt kunde peka på vanlig kristdemokratisk politik i ny språkdräkt. Det finns säkert kommunikationsexperter som kan förklara varför tricket fungerar, men det skapar också en hel del förvirring – är det kanske det som är meningen? – och känns inte riktigt ärligt.

Sanning någonting relativt

Även sanning har blivit någonting relativt. Sedan några decennier har krönikor (ja, även detta är en sådan) blivit allt vanligare i journalistiken. En förklaring till fenomenet är att åsikter (views) är billigare än nyheter (news). Nyheter har krav på sig att vara objektiva och sakliga och måste därför underbyggas, medan åsikter enbart uttrycker hur avsändaren uppfattar en sak, inte hur den faktiskt är. När samma synsätt letar sig in i politiken kan man säga saker som att man anser att det saknas vetenskapligt stöd för klimatkrisen, som Elsa Widding (SD) sa i riksdagen. Det var ju hon som ansåg det, och det är hon fri att göra. Eller?
Sanningsbegreppet urholkas och politiseras. I förlängningen undergrävs möjligheten att föra ett meningsfullt offentligt samtal. Jag tror att detta är en av många anledningar till det som brukar kallas politikerförakt. Men därför tror jag också att vi måste ta tillbaka det politiska samtalet, så att det blir meningsfullt igen. Det kan vi göra genom att tala om samhällsfrågor och politik med varandra i de olika forum där vi möts, som i kyrkan och föreningslivet. Folkbildning handlar i grunden om detta: att på frivillig basis tillägna sig de kunskaper och den samhällsorientering som man behöver för att tillvarata och utöva sina meborgerliga rättigheter, tillsammans med andra.