Den årliga statistiken ger en entydig bild av läget: Equmeniakyrkan är ingen ”döparrörelse”. År 2018 döptes 727 personer (varav 214 var dop av barn). I praktiken innebär det att många församlingar inte hade något dop alls. Och de föregående åren var inget undantag, vilket rimmar illa med kyrkans vision att växa och vara ”hela livets kyrka”!

Det skulle vara intressant att få veta hur många av dopen 2018 som förrättades i församlingens mitt. Är det samma trend som i Svenska kyrkan att dop av barn företrädesvis sker i kretsen av familj och släkt? Vi vet redan att inom Equmeniakyrkan anordnas en hel del dop på egen bekännelse under konferenser, Israelsresor, läger och andra tillfällen – men då blir sambandet med församlingsgemenskap svagare.

Dop är både något högtidligt och glädjefyllt. När någon blir döpt i en söndagsgudstjänst är det fest. Församlingen firar då att en människa blir en del av Guds stora familj. Mitt intryck är att dop som är en del av gudstjänsten minskar.

Varför har då dopet hamnat på undantag i Equmeniakyrkan? Det är ju det första sakramentet och grundläggande för hela det kristna livet. I ett missionellt perspektiv på församlingens uppdrag har dopet varit en omistlig praktik ända sedan de första kristna.

En osannolik förklaring är att olika doptraditioner förenats i Equmeniakyrkan, och att det medfört en otydlighet som kan ha lett till att man ligger lågt med dopet. Men olika doppraxis och olika betoningar i dopets teologi fanns redan inom Missionskyrkan.

Att dopet i praktiken inte blev lika centralt i Missionskyrkan som det är i Bibeln och i den breda kristna traditionen berodde troligen på den plats som den ”den personliga bekännelsen” fick där. Den personliga tron och inte dopet blev grunden för medlemskap i missionsförsamlingarna. Därmed privatiserades dopet och uppfattades inte som så viktigt.

Inom Baptistsamfundet behöll man dopets nära samband med församlingstillhörighet, men där har fokuseringen sedan 1960-talet på de ekumeniska frågorna kring dop och medlemskap gjort att de missionella perspektiven hamnade i skuggan. Baptisterna kännetecknades av en övertygelse (en negativ identitet att inte döpa barn), och tyvärr alltför sällan av en praktik att döpa över huvud taget.

Det är angeläget att samtal initieras i Equmeniakyrkan om dop, församling och tillhörighet utifrån nu rådande läge. Utgångspunkterna för dessa samtal måste sökas bortom de förutsättningar som rådde i folkväckelsen och etableringen av de tre frikyrkosamfunden. Då var det en protest mot och ett alternativ till doppraxis och församlingssyn inom den svenska nationalkyrkan. Nu är detta historia. I vilken religiös och kulturell situation befinner sig frikyrkliga församlingar idag när det gäller det heliga uppdraget att döpa och bygga gemenskap?

Ökade dopsiffror har inget egenvärde. Men kopplade till en förnyelse av missionsuppdraget i nutid blir de tecken på att evangeliet tar gestalt och tas emot. Och var skulle det visa sig, om inte i den lokala församlingen?

”Omdopsfrågan” har sannolikt inte heller orsakat färre dop i de församlingar som utgör Equmeniakyrkan. Däremot har det haft betydelse att dopet inte aktivt lyfts fram som något viktigt att leva i – oavsett dopålder och dopsätt. Det har istället blivit viktigare att betona att dopet är ett än att det vore önskvärt med många dop.

Frågorna kring ”omdop” handlar om dopets giltighet och förutsättningar, och de är en angelägenhet för alla kyrkosamfund och inte bara för dem med baptistisk tradition. En väg framåt på den här punkten är att inom kyrkosamfunden och mellan dem samtala om de teologiska problem och möjligheter som finns i all doppraxis. I frikyrkliga kretsar hörs tveksamhet inför Svenska kyrkans arbete med ”drop-in-dop”, men hur vill vi själva aktualisera dopet?

Equmeniakyrkans nya gudstjänstbok har en ordning för ”dopbekräftelse”, vilket behöver uppmärksammas i församlingarna. Den unika akten kan erbjudas den som döpts som barn och som vill ta emot det som sitt dop och leva i det. Förhoppningsvis kommer det statistik framöver om hur många som gjort en ”dopbekräftelse”.

Att oftare erbjuda tillfällen till ”dopförnyelse” i söndagens gudstjänster skulle vara ett sätt att aktualisera dopet – och bli en inbjudan till dop för dem som inte är döpta. Vid dopförnyelse kan dopredskapen användas, så att den som vill kan få doppa sina fingrar i vattnet, stänka det på sin kropp och tacka Gud för dopets gåva.

En dopväckelse är inget vi själva kan åstadkomma. Det är ett Guds verk. Men vår strävan bör vara att församlingarna aktivt sätter dopvattnet i rörelse. Då kan vi glädjas åt att många nya döps, att antalet medlemmar växer och att dopet utgör ett inspirerande livsmönster i vardagslivet.