Tillbaka efter semestern hade jag ett längre samtal med en pastor som är ny i sin församling sedan en tid tillbaka. I sitt uppdrag ska hen nu möta en krympande och åldrande församling, skapa band till de befintliga församlingsmedlemmarna, peppa de mer aktiva och fånga upp de mindre aktiva.

Hen ska gärna knyta goda kontakter i samhället samtidigt som hen ska besöka sjuka, vara en apologet, teolog, inspiration för de unga och predika bäst av alla i kyrkan. Det här är ingen ovanlig roll för en pastor i Equmeniakyrkan eller för den delen vilken frikyrka som helst.

Bara de allra största församlingarna har råd med lyxen att ha flera anställda pastorer och eller diakoner, ett antal kan ha någon extra utöver sin församlingsföreståndare men majoriteten av församlingarna är nog rätt glada om de ens lyckas ha en hundraprocentigt anställd pastor.

Är det konstigt att vi ser så många pastorer tröttna i sina tjänster, byta yrken eller i värsta fall bränna ut sig när det ser ut som det gör?

Den nya tjänsten som chef för enheten för medarbetare kommer därför bli enormt viktig för Equmeniakyrkan. Att skapa förutsättningar för utveckling, inspiration, mentorskap med mera är livsviktigt för att kyrkans anställda ska orka hålla ångan uppe.

Men det behövs ännu mer.

Jag tror på en rejäl genomlysning kring hur pastorstjänsten ska kunna stöpas om för att passa 2020-talet. Pastorstjänsten av i dag bär spår av en tid då familjelivet förväntades komma i andra hand och rätt till någon form av fritid inte var en grej.

Några akuta frågor att fundera på är:

• Hur säkerställer vi att ensamma anställda får pastorer eller andra relevanta personer att ständigt bolla frågor med?

• Hur gör vi pastors- och dia­konyrkena både attraktiva och hållbara för en yngre generation som pressas allt mer från olika håll?

• Hur skapar vi system där pastorer kan få backup vid sjukdom och eller när de inte hinner med arbets­uppgifterna och eller lyckas prioritera uppdragtes behov under arbetstid?

En första lösning bör vara att plocka de lägst hängande frukterna. Som att uppmuntra och hitta former för kyrkor att använda livesändningar eller inspelade predikningar under söndagsgudstjänsten. Något som Sändarens krönikör Carl-Henric Jaktlund påpekat kan vara en stor hjälp för den pastor som i första hand inte ser predikan som sitt huvudkall.

Kan man tänka sig att en digital nationell enhet för samtal kan byggas upp dit pastorn har möjlighet att hänvisa församlingsmedlemmar vid behov?

Alla lösningar är såklart inte digitala. Kan det finnas anledning att uppmuntra ett intensivare arbete bland lokala församlingar för att bäst använda varandras styrkor?

Jag är tacksam att jag inte hamnar i rollen att sköta en sådan här process men jag är övertygad om att det finns all anledning att påpeka att den behöver dras i gång.

En annan jag samtalade med för ett tag sedan, en av de bäst lämpade pastorerna jag kanske någonsin träffat sitter just nu på en helt annan stol, i ett helt annat yrke och undrar om hen någonsin kommer orka ta upp det hen en gång såg som sitt kall.

Hur många liknande fall finns det där ute? Jag vet inte, men jag vet att det bör göras något för att siffran inte ska bli större.

När förre missionspastorn Dan Rosendahl undersökte varför pastorer slutade för ett par år sedan var en av de viktigaste orsakerna att det inte fanns någon tydlig arbetsbeskrivning.

Det blir svårt att växa och vara relevant om våra anställda jobbar i osäkerhet.