Ofta rör det sig om flyg- och klimatskam: den som har mage att ta familjen på semesterresa till Mallorca måste göras medveten om vilken synd han begår. Det fnyses ilsket åt den som fortfarande äter kött eller inte uppskattar Köttfri måndag i skolan. Män blir osäkra på hur mycket intresse de vågar visa för en kvinna ifall det uppfattas som sexuella trakasserier. Överhuvudtaget beter sig Sverige 2019 på precis det sätt man länge beskyllt kristna för, det vill säga bevakande och med ett enormt intresse för människors privata förehavanden.

Vad är det egentligen som pågår här? Kan det ha något att göra med religionens utträde ur det allmänna medvetandet? I boken Så blev vi alla rasister lanserade Ivar Arpi och Adam Cwejman tesen att en gren av den moderna svenska antirasismen styrs av ett religiöst paradigm där framför allt vita män är bärare av ett slags rasistisk arvssynd, och att de bara i egenskap av sin identitet bär på en skuld som de aldrig riktigt kan sona. Det är en tanke som går att applicera på andra aspekter av samhällsdebatten.

Nymoralismen är mycket intressant ur ett sociologiskt perspektiv. Det är tydligt att något saknas i den moderna människans liv – kalla det mening, lag och ordning, tydliga levnadsregler, en livsriktning. Den som inte dras till kyrkan hittar dessa saker någon annanstans, ofta i social rättvisa-rörelser. Inte sällan har dessa rörelser en ledarfigur som utmålas som Messias (Greta Thunberg utropades av en församling i Svenska kyrkan till Jesu efterträdare). De predikar ett moraliskt budskap som försöker ställa saker och ting till rätta igen och bekämpa global uppvärmning, rasism, sexism eller vad det nu kan vara. Problemet är inte att de kampanjar för de här sakerna – det är förstås en god sak! Det som skaver är tillvägagångssättet att jobba för dem, när det sipprat ner till deras följare. Då är det nämligen ofta med skammen som vapen människor ska formas. Världen delas in i ”onda” och ”goda”, bekantskapskretsen sorteras därefter och det blir ett febrigt behov av att visa att man gör ”rätt”. Kändisar gör offentliga uttalanden om att de nu slutar flyga. Twittermobben förföljer den som avviker. Själva språket kringskärs, övervakas och omdefinieras så att lärare, föreläsare, journalister och andra med bred samhällskontakt noga måste vakta sin tunga för att inte råka säga något som kan uppfattas som anstötligt eller problematiskt.

Är detta möjligen en backlash mot 40-talister-nas stora frigörelseprojekt, mot den så kallade ”svenska synden” och det allmänna avskaffandet av ”rätt” och ”fel” som kategorier i samhället? Ytterst handlar det om hur människan ska navigera en sekulariserad värld där Gud inte längre anses vara relevant. Även den som förkastat Gud förblir en moralisk varelse i den mening att hon instinktivt uppfattar orättvisor och, om hon är ärlig, erfar en inre längtan efter det som är gott och äkta.

Men lagiskheten utan Gud är farlig. I Bibeln läser jag att vi alla är syndare, och att synden är vårt största problem. På samma sätt är den tydlig med att goda gärningar är något bra, och att de är en nödvändig och naturlig del av den kristna människans liv. Men i den sekulära debatten saknas frälsningsbegreppet och framförallt nåden. Resultatet av den framväxande skamkulturen riskerar bli ögontjäneri och falskhet: vi låtsas vara bättre än vi är för att slippa sociala repressalier, men inuti förblir vi oförändrade. Är inte det vad Jesus beskyllde fariséerna för?

I allra värsta fall leder den sekulära lagiskheten till rena drev, som mot Stadsteaterns chef Benny Fredriksson i Aftonbladets regi. Han fick ingen chans att försvara sig mot sina anklagare, och tog sitt liv. Häromveckan fälldes Aftonbladet av Pressens Opinionsnämnd, som i mycket hårda ordalag kritiserade den ansvarslösa publiceringen. Det som hände var att Aftonbladet blev fartblinda: #metoo piskade upp en sådan lynchstämning att offer snart krävdes, oaktat hur mycket sanning som låg bakom anklagelserna. Det behöver knappast sägas att det här inte är det sätt Jesus bemöter synd på. Han ber istället den som är utan skuld att kasta första stenen. Jesus erbjuder nåd istället för lag och manar till självinsikt istället för blint hat. Det är vad Sverige behöver.

JOSEFIN HOLMSTRÖM