Två förslag har den senaste veckan legat i tvekamp om att vara det mest hårresande.

Skolverket vill av utrymmesskäl slopa läsning av forntida epoker och civilisationer fram till 1700-talet under högstadieelevers historielektioner.

Antiken ska stryka på foten. Pyramiderna ges förbehållslöst över till charterturismen. Vikingatiden stryks. Reformationen likaså. Ingen Gustav Vasa, brandskattning av Visby eller Gustav II Adolf.

I den nya läroplanen kan det hända att eleverna aldrig ens får lära sig att Skåne och Halland en gång var danska. Freden i Roskilde missar målet med dryga 40 år. Visserligen på håret, men ändå.

Hade inte Jesus fått något utrymme under religionstimmarna skulle även han falla bort i den nya, hårda gallringen.

Vi får inte glömma bort att det är ett förslag, än så länge. Men de båda lärarförbundens yttersta ledningar har ställt sig positiva till förslaget som istället ska premiera efter(världs)krigshistorien.

Att modern historia tidigare fått stryka på foten allt för lättvindigt för regentlängder och dylikt är säkert riktigt. Men utan ett längre perspektiv på historien, är det rentav omöjligt att navigera i den moderna historien, eller nutid.

Hur började demokratins historia? Hur resonerade de antika filosoferna, och hur påverkar de oss idag? Vad stod i Martin Luthers 95 teser, som förändrade västvärlden mer än antagligen något annat under de senaste 1000 åren?

Att utöka antalet historietimmar för att få plats med efterkrigstiden är välkommet, men att göra det på bekostnad av neddragning av så gott som all väsentlig historisk grund, är inget annat än ett historiskt svek mot historien. Det här förslaget bör för att vara tydlig, omgående slängas på historiens skräphög.

Den viktigaste anledningen tydliggörs av ett annat uppmärksammat förslag - centerpartiets beslut om att verka för förbud av manlig omskärelse, egentligen sätta åldersgräns på omskärelser med undantag av omskärelse som sker av medicinska skäl.

Varför detta förslag är dåligt är egentligen inte på grund av det teoretiska. Att omskärelse av pojkar inkräktar på barnets fria vilja kräver ingen svår argumentation.

Men förslaget är historielöst, och tar inte hänsyn till något annat än den visuella sanningen att detta är något ett barn inte kan ta ställning till.

Att det i praktiken inte längre skulle fungera att leva som muslim eller jude i Sverige förbises, antagligen inte av illvilja utan av oförsiktighet.

Att det i praktiken skulle innebära mer hemliga omskärelser utan utbildad medicinsk personal är det ingen som funderar kring.

Att steget sedan inte är långt till att börja diskutera mer ”oskyldiga” religiösa handlingar som också de kan anses tvingas på barn, är något centern inte heller funderar kring i beslutstagandet. Är barndop och barnvälsignelse möjligt? Söndagsskola? Konfa eller bar-mitzwah?

Är det ens möjligt att sätta sina barn i en helt vanlig scoutkår?

Enligt den ursprungliga motionen till förslaget handlade det inte så mycket om eventuell fara vid ingreppet som att det var en ”integritetskränkande handling” mot barnet, och då blir gränserna snabbt relativa att dras.

Enligt FN:s barnkonvention är det en rättighet för såväl ett barn att ha rätt till sin religion - liksom det är för föräldrar att dela sin religion med barnet. Så länge det inte tar en uppenbar skada, som till exempel vid kvinnlig omskärelse. Eller ger uttryck för ett uttalat förtryck - som hedersvåld.

Men frihet från religion blandas gärna ihop med religionsfrihet från tid till annan.

I allt från Esters bok i Gamla testamentet via förföljelsen av de första kristna till andra världskrigets förintelse av judar och en ofantlig mängd andra exempel ser vi att det är en urbota dum idé.

Men då krävs förstås tillgång till en god och långtgående historiekunskap. Det är här vi just nu riskerar att hamna i en verkligt ond spiral.