I ett allt mer polariserat samhälle är det en utmärkt uppgift för public service. Inför det nyligen genomförda kyrkovalet i Svenska kyrkan möttes därför ett antal tänkare, tyckare och görare för att diskutera partipolitikens roll, kyrkans väsen och inget fel i det. Tvärtom är det roligt att tro och kyrka engagerar, också i ett så pass sekulärt land som Sverige.

Men trots kloka inlägg från exempelvis diakonen Anna Ardin, kyrkohistorikern Joel Halldorf och biskopen Åke Bonnier var det något som skavde. Och då tänker jag inte främst på att sekulära partier i detta val gör andliga anspråk. Inte heller tänker jag på tonläget, som för en gång skull var var hyfsat harmoniskt och där jag upplevde att deltagarna inte feltolkade varandra utan till och med kunde medge varandras poänger.

Nej, det som skavde var istället i vilken roll deltagarna stod i rutan och varför. För nog borde Svenska Kyrkans inre liv vara en fråga för dem som är medlemmar, förtroendevalda och vigda i denna kyrkas ordning? Och även om den forna statskyrkan numera vill agera folkkyrka så borde besluten då ligga hos folk som är just medlemmar. Med det sagt blir det konstigt att i ett samtal om just kyrkovalet ge så mycket utrymme till Ann Heberlein som aktivt lämnat nämnda kyrka. Som teologie doktor i etik är hon däremot intressant när det kommer till samtal om teologisk etik eller varför inte om Svenska kyrkans dalande medlemsantal. Där har hon både egen erfarenhet och artikulerade åsikter om vad hon tycker brister. Varför inte låta henne möta den präst som i ett själavårdssamtal sägs ha förklarat henne persona non grata i kyrkan. Det vore säkert både intressant och i bästa fall försonande.

Och även om jag uppskattade det som Anna Ardin sa blev jag lite osäker på i vilken roll hon deltog. För av programledaren presenterades hon som både diakon i Equmeniakyrkan, allmänt aktiv i Socialdemokraterna och medlem i Svenska kyrkan. För den här debatten borde det sista väga tyngst men jag är inte säker på SVT håller med.

Vad som däremot känns glasklart är att sekulära Aftonbladets politiska chefredaktör inte behövs i en debatt om kyrkoval. Bara för att man gillar att tycka måste man inte nappa på allt. Även jag fick inför valet frågor från ett par medier om att antingen uppmuntra människor att rösta, kommentera partigruppernas vara eller icke vara eller analysera hur Svenska kyrkan tar sig an samhällsfrågor. Men för mig som varken är lutheran eller medlem i Svenska kyrkan vore det främmande att lägga mig i något så internt. Hur Svenska kyrkan firar mässa, bedriver diakonalt arbete, ordnar konfirmandläger, bevarar kulturarv, förvaltar skog, hjälper hemlösa eller finansierar jourhavande präst är helt enkelt inte upp till mig. Att däremot på inbjudan av olika kyrkor, trossamfund, museer, företag och föreningar samtala om religion i allmänhet mitt specialistämne döden i synnerhet, gör jag både gärna och ofta, även i media. Men då i just den rollen. Det handlar lika mycket om respekt för sammanhanget som om min integritet och kunskapssfär. Jag kan helt enkelt inte allt och borde därför heller inte prata om sånt som ligger bortom mitt egna.

Det gäller kyrkovalet men också när Sveriges Radio ville att jag skulle bena ut skillnaden mellan salafism och jihadism varpå jag istället hänvisade till en islamolog. En annan gång var det en tidning som ville veta vilken rabbin jag tyckte att Stockholms Stockholms Stora synagoga borde välja. Men det är okej att tacka nej. Gör det vänligt och hänvisa gärna till rätt person. Det finns fler med kunskap och som kan ges plats i det offentliga samtalet. Det är en välsignelse att få sprida kunskap kring det man kan och det är en nåd att få vila i sin egen ofullkomlighet.