Det är på den punkten som en levande andaktskultur blir så avgörande. Men inte heller den kulturen är självklar idag. Är det orsaken till att vi så ofta är modlösa och utan språk för tro?

Andakt är en enkel form för en stund med Gud – enskilt eller i grupp. Det är ett slags mini-gudstjänst med bön, bibelläsning och ibland sång, men alltid ett moment av stillhet. Ordet andakt kommer från tyskans andenken, det vill säga att tänka på något. Poängen med andaktens enkla form är att ge rum för eftertanke.

Kristna har genom tiderna odlat en kultur, där man tänker på Gud genom bön och en stunds avskildhet. Ibland med hjälp av andaktsböcker, men ofta med hjälp av den bönbok i bibeln som heter Psaltaren. En klassisk form av regelbunden andakt är tidebönen, då man enskilt eller i grupp – på dygnets olika tider – ber med ord från bedjarna i bibeln.

När vi nu mer än någonsin behöver dessa stunder, håller de på att försvinna. Bordsböner, morgonböner, kvällsböner, andakter i hemmen, styrelsemöten och arbetsgrupper – och så vidare – blir allt mer sällsynta.

Sedan unga år har jag hört många beklaga att morgonbön försvunnit i skolan. Och på senare tid att skolavslutningen inte längre har bön och välsignelse. Men jag hör sällan någon beklaga andaktskulturens förfall i församling och vardagsliv.

Det finns många goda hjälpmedel för andakt, men ändå fortsätter förfallet. Har den sekulära föreställningen om att vi klarar allting själva fått så starkt fäste att andakten försvunnit – eller ersatts av fler gympass, högre livstempo eller tid på sociala medier.

Frälsarkransen, appar med tideböner, ljusbärare i kyrkorummen, korstecken som bönehandling och lovsångsvideo är exempel på nutida andaktsformer som engagerar många. Så på enskild nivå kan vi kanske tala om en andaktskulturens återkomst.

Men om andakt ska bli en kultur som bär oss och formar goda dygder, behöver den åter bli en naturlig del av det sociala livet i hem och församling. Kultur handlar ju om socialt överförda livsmönster. För var och en som har levt i en andaktskultur finns skäl att fråga sig varför den upphörde. Blev det för mycket tvång och dåliga samveten? Eller skedde det genom en aningslös förändring eller influens. En dag var stunden med Gud bara borta. Och så blir det som med allt vi inte saknar eller ser: Vi tror inte att det behövs eller finns!

En levande andaktskultur har samhällsbetydelse. Det ger medvetenhet om en större verklighet som ger färg åt vardagen. Regelbundet andaktsliv odlar en kontrastkultur i samhället, inte minst i kontrast till den determinism som så starkt präglar nutidens ekonomi, psykologi och politik. Det är som om utveckling sker utan att vi behöver ändra oss eller ta aktiv ansvar.

Bedjare har ett annat perspektiv. I andakt skapas öppenhet för förvandling och nya tankar. I stunder med Gud föds hopp och tilliten växer. I förbön formuleras behov och bördor delas. I tackböner synliggörs godheten i världen. Andakter hjälper oss att känna dagens rytm, årets rytm och livets mysterium på ett ansvarsfullt sätt. Det är en enkel praktik som varken behöver präster eller andra experter. Alltså både gratis och hållbart.

Andaktskulturens återkomst bör bli till en uttalad strategi i församling och kyrkosamfund. Hur ska vi annars kunna bli rustade för nya situationer som ingen kan förutse?