I USA finns som bekant två stora partier där Demokraterna samlar mitten-och vänster-orienterade medan Republikanerna organiserar den breda högern. Inför ett presidentval anordnas primärval där respektive partiapparat vaskar fram sin presidentkandidat och striderna mellan de olika kandidaterna kan vara nog så hårda som i det riktiga presidentvalet längre fram.

Dels för att det handlar om makt, men förhoppningsvis lika mycket om visioner. Den kandidat som till slut vinner är den som formulerar partiets politik gentemot de 250 miljoner amerikaner som har rösträtt. För mittenkandidaten Joe Biden innebar det att utmanas från vänster av socialdemokratiskt orienterade Elizabeth Warren och Bernie Sanders, från mitten av andra socialliberaler som Kamala Harris och Beto O’Rourke och från höger av Michael Bloomberg. I dag vet vi alla att han inte bara vann utan även gjorde mitten-kollegan Kamala Harris till sin vice president. Därmed gick Demokraterna till val på en tydligt socialliberal mittenpolitik och det är med den agendan man nästa år får hämta ut nycklarna till Vita huset.

Under tiden kommer Republikanerna kunna rannsaka sig själva och fundera på om det är med en nyliberal, mer moderat, moralkonservativ eller högerpopulistisk linje som man bäst bäddar för partiets återkomst till det ovala rummet.

Det tål att tänkas på då partiet haft presidenter från nära nog alla dessa falanger. Här kan nämnas Dwight D. Eisenhower som byggde ut socialförsäkringssystemen, Richard Nixon som införde den federala miljöskyddsmyndigheten, Ronald Reagan som utökade antalet avrättningar och sänkte marginalskatten från 70 till 28 procent, George W Bush som skärpte abortlagarna och stoppade all statlig stamcellsforskning med foster och Donald Trump som under sin enda mandatperiod hunnit lämnat det globala klimatavtalet, införa betald föräldraförsäkring och erkänna Jerusalem som Israels odelade huvudstad.

Under 2000-talet har det varit traditionellt högerliberala och konservativa partier som lierat sig med höger-populister, nationalister och rasister av olika slag. I Danmark var det högerliberala Venstre och Konservative Folkeparti som inledde samarbete med Dansk folkeparti. I Italien gav Forza Italia ministerposter till Lega Nord, i Nederländerna gick högerliberala VVD och kristdemokratiska CDA till val med islamkritiska Partij voor de Vrijheid och i Sverige kan man ana konturer av ett nytt högerblock där Sverige-demokraterna antingen är fullvärdig medlem eller arbetar som stödparti.

Ställda inför detta nya landskap kan socialliberaler och socialdemokrater hitta tillbaka till de band man delat både historisk och nutidspolitiskt. Tillsammans gröna mittenpartier kan man bygga ett samhälle som speglar människors drömmar med både frihet och ansvar. Ett sådant mittenblock kan utmanas från höger och från vänster och det är bra för både demokratin och för den politiska dynamiken.

Frågan som uppstår är möjligen vilken väg Liberalerna ska ta. Å ena sidan Partirådet som röstade igenom Januariavtalet och de väljare som inte vill se något samröre med Sverigedemokraterna. Å andra sidan Sabunis partiledning som hellre röstar fram Kristersson som ny statsminister och tillsammans med Kristdemokraterna vill dela på platserna i en blå ministär. Det är inte en helt enkel nöt att knäcka men de borde göra ett försök och det är bråttom. I alla fall om man vill sitta kvar i riksdagen efter nästa val.