Som det här med ”Vi ställer inte in, vi ställer om” även om den, år 2020:s stora klyscha faktiskt nu delvis runnit ut i ett ”Vi ställer inte om, vi ställer in”.

En av de annars vanligaste klyschorna som man ofta kommer i kontakt med är den här. ”Allt vi har är tid!” Eller i en eller annan form varianten av att alla har tilldelats lika många timmar på ett dygn, men frågan är vad vi gör av dem.

I förra numret hade vi ett stort uppslag med min vän och förebild Elver Jonsson. En man med decennier av politik och engagemang till förändring till det bättre för både land (riksdagsledamot), kommun (kommunalråd), samfund (ordförande i Svenska Missionsförbundet i 12 år) och församling (ständigt engagerad i Alingsås).

Snacka om en man som hörde klyschan och agerade på den. Eller som med bibliskt språk har använt sina talenter och sin tid. Som hörde ordet och bar frukt.

Han skulle inte med sina egna ord förhäva sig så, och han skulle påpeka att det kommit med ett pris. Både för honom, hans hustru och familj.

Men han har vetat att det är ett kors att bära, att vara såväl kristen som att vilja engagera sig för sin nästas väl.

I coronatider har en sak gått upp för mig, som Elver visste och det är tyvärr inget nyare och fräschare än just den ovan nämnda klyschan. Allt vi har är faktiskt tid. Visste vi ens att vi hade så här mycket tid?

Men den stora frågan är inte hur mycket tid vi har, utan vad vi ska göra med den?

Som ett sababtsår för kyrkorna har vi gemensamt fått möjlighet att fundera kring den frågan.

Svaren varierar säkert från församling till församling liksom från person till person.

Jag tar tillfället att lansera ett svar formulerat som en klyscha. Baserat på sådana som Elver, på frikyrkornas arv som samhällsbyggare och det kristna budskapet om att gå den extra milen – oavsett omständigheterna.

”Vi ställer varken in eller om. Vi ställer upp”.