Efter en valnatt där Donald Trump först verkade ha fog för sin övertygelse om att ha vunnit segrade till slut förhandsfavoriten om än inte alls med de procentmarginaler som opinionsmätningarna förespeglat. Några belägg för oegentligheter torde för den skull Trumps mobiliserade advokatarmé svårligen finna. Tvärtom är sannolikt rösterna den här gången redan från början mer noggrant räknade än någon gång tidigare.

Mitt i glädjen och lättnaden måste det ändå finnas en besvikelse hos både Biden och det demokratiska partiet som inte alls nådde de framgångar i kongress och delstater de trott på. Trots rekordartat valdeltagande, skandaler och konflikter kring presidenten, riksrättsåtal, konfrontationer kring rasism och kvinnors rättigheter skiljer sig inte mycket från förra valet 2016. Det avgörande är att Biden knappt tog tillbaka de tre stater i mellanvästern som Hillary Clinton närmast slarvade bort för fyra år sedan.

Måhända kan valanalysens nördar ana antydningar till ett nytt väljarmönster, där demokraternas historiska styrkebälte i mellanvästern håller på att urholkas till förmån för att de liberala kusterna så sakta utvidgas söderut i både öst (Virginia, Georgia, North Carolina) och sydväst (Klippiga bergen och Arizona).

För Donald Trump är förstås valförlusten en personlig katastrof. För varje sittande president är det ett skräckperspektiv att inte väljas om till en andra mandatperiod. Och fram till coronapandemin, som rimligen är den största enskilda förklaringen till förlusten, hade Trump konkreta resultat att peka på: Han hade för de sina levererat lägre skatter, rekordlåg arbetslöshet före pandemiutbrottet, konservativa ledamöter till domstolarna, tuff attityd mot Kina och erkänt Jerusalem som Israels huvudstad.

Till råga på allt gick valet riktigt bra för hans republikanska parti. Det är alltså personen Donald Trump som förlorat. Det är narcissisten, mobbaren och lögnaren som nu tvingas bort från den scen han helt dominerat i fyra år.

Vinnare är i stället en 78-årig proffspolitiker som tillbringat ett halvsekel i etablissemangets Washington, en visserligen anständig och hygglig men litet trött makthavare av den typ som egentligen borde ha varit omöjlig i politikerföraktets tid.