Det är precis 30 år sedan friskole­reformen infördes av Bildt-regeringen 1992. Några år tidigare, 1989, hade Göran Persson, då skolminister, drivit igenom kommunaliseringen av den svenska skolan. Det svenska skolexperimentet sammanfaller med Berlinmurens fall och det allmänna stämningsläget var att liberalismen slutgiltigt hade segrat. Det var dags att göra upp med det likriktade och uniforma ”DDR-Sverige” och släppa in mångfald och alternativ. Här kunde högern få med sig vänsterliberaler och miljöpartister som tyckte att föräldrakooperativ och Waldorf­pedagogik skulle vara berikande för den svenska skolan. Det andra tungt vägande argumentet var att byråkrati per definition är ineffektivt och kostnadsdrivande, medan marknadskrafterna skapar incitament för kostnads­effektivitet.

30 år senare har det ekonomiska effektivitets-argumentet kommit ordentligt på skam. ­Privata aktörer har förvisso kunnat ­driva skolor till en lägre kostnad än kommunala dito. Men det har skett genom att man kunnat attrahera mindre resurskrävande barn, tränga ihop de välartade barnen på mindre yta, strunta i att ha skolsköterska eller skolbibliotek och så vidare. När man slimmar verksamheter på det här sättet blir det skattepengar över. Men det allmänna har inte tjänat mycket på ”effektiviteten”, för pengarna som blev över har många gånger kommit privata aktieägare till del och inte till­baka till skolan.

Att man skulle få göra vinstuttag från skattefinansierad skolverksamhet var feltänkt redan från början och enligt en Sifoundersökning från förra året tycker bara sex procent av svenskarna att vinstuttag från skolverksamhet är en bra idé. Åtta av tio är emot. Problemet är att svenskarnas inställning inte speglas i riksdagen. Partierna till vänster vill stoppa vinstjakten, men majoriteten borgerligt sinnade väljare som också är skeptiska till vinstuttag från skolan representeras inte av något parti. Därför vill partiledare Nooshi Dadgostar (V) att frågan ska avgöras i en folkomröstning.

Men problemet är inte så mycket att vara för eller emot vinster, utan hur regeringen ska kunna vrida klockan tillbaka. De vinstut­delande skolorna drivs som aktiebolag och ett plötsligt förbud mot dem efter 30 år vore att likställa med konfiskering, hotar Internationella engelska skol­ans Hans Bergström i en DN-intervju från december förra året. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka (Aftonbladet) gör också bedömningen att det vore juridiskt omöjligt att tvinga skolbolagen till avveckling.

Den sittande Socialdemokratiska regeringen, med skolminister Lina Axelsson Kihlblom (S) i spetsen, söker därför efter andra möjligheter. Ett av flera konkreta förslag som lagts av regeringen de senaste veckorna är att justera skolpengen så att kommunerna som har ett större ansvar får mer, och de privata aktörerna får mindre per elev. Det är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte.

Svenskarna har också vant sig vid valfrihet och alternativ och det verkar otänkbart att ta bort möjligheten att driva ­profilskol­or av olika slag, inklusive konfessionella skolor. Den angelägna kampen mot vinstuttag från skolan får inte skymma det faktum att det finns många friskolor som drivs av eldsjälar och erbjuder både elever och lärare ett bättre alternativ än kommunen kan göra. I ett steg bort från vinstmaximering finns alltså ett givet utrymme för idéburna verksamheter att värna. Det bör till och med kunna stärka dem.

Det generella målet bör ändå vara ett återförstat­ligande av skolan och en rejäl satsning på lärarnas utbildning och löner. En god start för att kunna återupprätta skolans likvärdighet och status.