Sverige behöver en ny kunskapskampanj

Vanföreställningar om illojalitet, vattenförgiftning och barnoffer har avlöst varandra och medeltiden blev som mörkast när judarna anklagades för digerdöden och påstods offra kristna barn för att få blod till sina påskbröd. Under 1800-talet genomfördes brutala pogromer – etniska rensningar mot judarna i det ryska kejsardömet och de på 1930-tal­et välspridda pamfletterna mot judar hämtade inspiration från Luthers traktat Von der Juden und ihren Lügen, där han önskade sig ett judefritt Tyskland.

Judehatet dröjer sig under ytan

Efter Förintelsen var det många som hoppades att antisemitismen försvunnit för gott. Men nu, i skuggan av Hamas terrorattack i Jerusalem är det kristallklart att judehatet dröjer sig under ytan.

För när judiska spädbarn halshöggs, judiska kvinnor våldtogs och judiska familjer kidnappades av Hamas dödspatruller eller bands med taggtråd för att sedan eldas upp levande, firade somliga på gator och torg. Det var anti­semitism.

Att judar i Sverige ­därför tvingas dölja sin judiskhet, undvika vissa platser, gömma ­davidsstjärnan och låta kippan stanna i fickan är antisemitism.

Att både synagogor och judiska skolor sedan länge bekostar en omfattande säkerhetsrutin för att skydda bedjande människor och lekande barn, det är anti­semitism.

Att somliga väljer att fördöma Israels reaktion på terrorn utan att med ett ord ägna de judiska offren en tanke eller rad, det är antisemitism.

Något helt annat

Och att tusentals människor i en demonstration på Sergels torg skanderade ”from the river to the sea”, en ramsa om att allt som i dag är Israel, från Jordanfloden till medelhavet ska befrias från judar, är något helt annat än att kritisera bosättningarna på Västbanken eller visa solidaritet med Gaza. Det är antisemitism.

Det är det naturligtvis också att koka ihop och sprida vidare konspirationsteorier om judiskt världsherravälde, påståenden om judisk kontroll över nyhets­medierna eller att i något märkligt försök till antikapitalistisk retorik rikta sitt hat mot just ­judiska familjer som Soros eller Bonnier.

Finns inga ursäkter i världen

Men det finns inga ursäkter i världen som legitimerar detta hat. Och det är inte gruppen själv som ska behöva tala i egen sak varenda gång, det måste vi göra som icke-judiska medmänniskor och som samhälle. Så när judiska vänner känner sig otrygga kan vi kolla läget, kärleksbomba Hillelskolan eller bära judiska symboler. Själv gör jag det för vännerna Livia Fränkel, Franciska Levy, Tobias Rawet och Elisabeth ­Citrom som alla överlevde Shoah/Förintelsen, och jag gör det för deras barn och barnbarn. Det är inte politik, det är medmänsklighet.

Sedan behöver politiken också göra sitt. En modell kan vara en nyversion av Om detta må ni berätta…, en bok om Förintelsen som delades ut till svenska skol­elever 1998. Men den måste i så fall kompletteras med vittnesbörd och fakta om antisemitismen av i dag. Det är vi skyldiga både Förintelsens offer och judarna av i dag.