För den som har tagit sig tiden att gå igenom handlingarna inför stundande kyrkokonferensen i Equmeniakyrkan, finns det en hel del spännande att stanna upp inför. Inte minst bland de 17 motioner som rör allt från hur Equmeniakyrkan bör ägna sig mer åt andlig vägledning och retreat, till ett förtydligande av hur samfundet ska agera kyrka på nätet. Flera motioner berör också unga.

Ändå kommer nog det mesta överskuggas av vad som varit den hetaste potatisen hela året, nämligen valet av de tre kyrkoledarna.

Kyrkostyrelsens förslag är som känt nuvarande kyrkoledare Lasse Svensson, nuvarande generalsekreteraren i Sveriges Kristna Råd Karin Wiborn och tidningen Dagens förre opinionsredaktör tillika pastor Joakim Hagerius.

Under sittande konferens kan det dyka upp motförslag och det har redan aviserats att ett sådant kommer bli Linda Alexandersson, pastor i Arvika.

Ett utmärkt och kompetent förslag, naturligtvis, men ett namn som också gallrades ut ur den process där kyrkostyrelsen tillsammans med nuvarande kyrkoledare skulle fullfölja sitt uppdrag att sätta ihop ett team.

Sändaren har tidigare kritiserat delar av processen, stadgarnas dubbeltydighet och transparensen men också backat kyrkostyrelsens förslag.

Dels på grund av att alla tre namn som kyrkostyrelsen lägger till förslag har en unik sammansättning av kontakter in i det kyrkliga Sverige. Här ser jag att det finns en god potential att också knyta kontakter för framtida utveckling av samfundet.

Det finns bland dessa tre prov på gott påverkansarbete för den kristna saken och en gedigen vilja att se Equmeniakyrkan arbeta för ett bättre samhälle och större kunskap om Jesus bland allmänheten.

Inte minst har dessa tre också prövats och bekräftats av varandra och av kyrkostyrelsen som ett fungerande lag.

Men också för att alternativet inte framstår som så lockande.

Skulle ett annat namn i detta skede peta någon av de två biträdande kyrkoledarna (Lasse Svensson verkar ju ha ett solitt stöd i samfundet) är det inte säkert att trion skulle hålla, och kan kyrkostyrelsen ens sitta kvar?

Equmeniakyrkan har varken tid eller kraft, skulle jag säga, för att valprocessen ytterligare ska behöva dra ut på tiden.

Men däremot finns anlednig att dra lärdomar av processen inför framtida val, redan nu. Och det är värt att vända på alla stenar för att se vad som finns på andra sidan.

En sten som vi kanske behöver våga vända på är den Equmeniakyrkliga treenigheten, där alla tre delar av kyrkoledarskapet ska bekräftas av kyrkokonferensen.

Egentligen borde det räcka med att en(!) del bekräftas. Det vill säga kyrkoledaren.

Visserligen fanns en god tanke med tre kyrkoledare när samfundet skapades, men kanske är behovet överspelat nu.

Låt säga att kyrkoledaren istället får välja sina biträdande kyrkoledare, eller vad de ska kallas i framtiden, bland de nominerade. De skulle sedan kunna bekräftas av den valda kyrkostyrelsen.

Med ett sådant förhållningssätt skulle kyrkoledaren få större frihet att bygga ett team, medan inget avkall skulle göras på Equmeniakyrkans goda demokratiska tradition.

Den viktigaste frågan är till syvende och sist inte heller vilka namn som återfinns på toppen för den sammansättning av församlingar som utgör Equmeniakyrkan.

Det viktiga är att arbeta med återväxten för ledarskap, pastorer och kyrklig personal till den lokala församlingen.

De frågorna finns också med på fördragningslistan under kyrkokonferensen. Man kan ju alltid hoppas att engagemanget blir lika stort kring dessa punkter.