Extra konstigt då, eftersom en av de ministrar som höll i träffen, är dotter till en kyrkoherde. Emeritus, men ändå.

Till tidningen Dagen förklarar just kulturminister Amanda Lind (MP) att de nya riktlinjerna, som under ordnade former tillåter fler än 50 samlade, också gäller kyrkor.

Men nonchalansen i att förklara uteblivet benämnande med ”Jag tror att jag nämnde det civila samhället” säger mer än hon önskar.

I den satsning om 2,5 miljarder kronor på idrott och kultur som samtidigt görs, med trossamfunden ställda åt sidan, dyker denna tanke upp;

Sveriges regering har inte koll på vad de får för pengaretur på samfundens samhällsbärande aktiviteter.

Vad skulle hända om diakonin upphörde? Om soppluncherna försvann? Ungdomsaktiviteterna? Möjligheten till gemenskap? Samtalen? De utsattas bäddade sängar? Hjälpen att hitta in in i det nya landet? Matkassarna? En utsträckt handen till den utan andra händer att fånga?

Dag ut och dag in. År efter år. En rörelse i det fördolda som bär ett samhälle från botten upp.

Utan att förringa vare sig idrottsrörelsen eller annan kulturverksamhet, är det enkelt att konstatera hur unikt trossamfundens verksamhet är i vårt land.

Tänk om vi skulle sätta ett pris på det? Vad skulle värdet för samhällskroppen egentligen vara?

Skulle samfund och medlemmar upphöra att verka på sin mästares uppdrag om så bara en vecka, vilken skillnad skulle det bli?

Pengar kan naturligtvis aldrig vara incitamentet för en kyrka att vara kyrka.

Men det minsta man kan begära av ansvarig minister när kluster som bidrar till Sveriges välmåga ska lyftas fram, är insikten om det omätbara värdet av de svenska samfunden.

Finns den insikten, bör det också finnas goda incitament att faktiskt prioritera och ekonomiskt stötta dessa viktiga samhällsfunktioner.