Varje år släpper The World Economic Forum en jämförande lista över världens länder när det kommer till jämställdhet. I både den och i EU:s jämställdhetsindex ligger Sverige inte bara bra till utan i topp. Det kan vi vara stolta över men eftersom rapporterna mäter jämställdhet utifrån parametrarna arbetsmarknad, hälsa, tid, ekonomi och makt halkar Sverige ändå på väg mot målet. För trots att vi är bäst på mycket och trots att antalet kvinnliga chefer, parlamentariker, partiledare och ministrar ökat är vi sämst när det kommer till posten som regeringschef. Konungariket Sverige har för all del haft tre kvinnliga statschefer i drottningarna Margarete I, Kristina respektive Ulrika Eleonora och har idag både en kronprinsessa och en arvsfurstinna. Men eftersom de numera representerar en konstitutionell monarki ligger den faktiska makten istället hos riksdag och regering och nog har det skett en utveckling också där. När jag föddes var bara 5 av 27 ministrar i Sveriges regering kvinnor. Idag består regeringens av 22 ministrar varav hälften är kvinnor. Men sedan jag föddes har dessa regeringar letts av 6 statsministrar men inte en enda kvinna. Annat var det på Sri Lanka där Sirimavo Bandaranaike blev världens första kvinnliga premiärminister redan 1960. Sex år senare fick hon sällskap Indira Gandhi i grannrepubliken Indien och 1969 hamnade Golda Meir på bronsplats som premiärminister för Israel. Däremot skulle det dröja hela 10 år innan Europa ens deltog i racet och Margaret Thatcher 1979 kunde flytta in i premiärministerbostaden på 10 Downing Street. Först i Norden blev däremot Gro Harlem Brundtland som 1981 blev statsminister i Norge och sedan dess har samtliga våra grannländer både haft och har nu en kvinna som regeringschef. 

Finland har Sanna Marin från Finlands Socialdemokratiska Parti, Norge har Erna Solberg från konservativa Høyre, Danmark har Mette Frederiksen från Socialdemokratiet och Island har Katrín Jakobsdóttir från Vänsterpartiet de gröna. Så varför ligger Sveriges så hopplöst efter? En svag men kanske inte oviktig förklaring kan vara att vi även var sist i norden med kvinnlig rösträtt. Först ut var Finland som införde jämlik rösträtt 1906. Näst på tur kom Norge 1913 och 1915 var det dags för både Danmark och Island, som på den tiden tillhörde Danmark. Svenska kvinnor fick däremot vänta tills 1921 innan de kunde rösta och kandidera till riksdagens första och andra kammare. 

En annan och kanske mer rimlig förklaring är att man, för att kunna bli statsminister i praktiken måste vara partiledare. När jag föddes var samtliga riksdagens partiledare män så chansen till en kvinnlig statsminister då var minst sagt liten. Idag ser det betydligt bättre ut. Fem av riksdagens åtta partier har i skrivande stund en kvinnlig partiledare eller språkrör men tyvärr har de tre största varit bland de sämsta.  

Vår första chans på en kvinnlig statsminister förlorades när Anna Lindh mördades under euro-valet. Det andra tillfället var 2010 när Socialdemokraterna under Mona Sahlin fick sitt sämsta valresultat sedan införandet av allmän rösträtt. Det tredje tillfället var när Anna Kinberg Batra inte bara blev Moderaternas första kvinnliga partiledare utan också den första i partiets historia att inte prövas i val. En mindre trolig men ändå möjlighet var 2018 när Annie Lööf för några dagar hade talmannens sonderingsuppdrag i riksdagen. Men det stannade vid ett gott försök. 

Somliga tycker att det är en symbolfråga och det är sant. Att Ursula van der Leyen är ordförande för EU-kommissionen samtidigt som Kamala Harris är amerikansk vicepresident är verkligen symboliskt. Det symboliserar en ny tid där kvinnor tar plats och har reell makt. Genom dem ser flickor i Europa och USA att drömmen om att förändra världen är möjlig också för dem. Efter nästa års val vore det ju pinsamt om inte svenska flickor fick känna samma hopp. En kvinnas plats är i Rosenbad och med Annie Lööf, Nooshi Dadgostar, Ebba Busch, Märta Stenevi, Nyamko Sabuni och snart kanske även Magdalena Andersson eller Lena Hallengren har vi många kandidater att välja på. För det är först när vi krossat glastaket som vi kan nå till himlen.