Folkmord. För allt för många i västvärlden är länderna i Transkaukasus som hämtade ur ett Tintin-album. Tyvärr är verkligheten ibland värre.
I skuggan av Rysslands krigföring mot Ukraina har det rustats för etnisk rensning i Azerbajdzjan.
Målet är de 120 000 armenier som bor i regionen Nagorno-Karabach men som nu fått ultimatum att tvångsassimileras eller lämna området och flytta till grannlandet Armenien. I skrivande stund sägs ett merparten av dessa lämnat det tidigare armeniska landområdet, samtidigt som Azerbajdzjans diktator Ilham Aliyev förnekar att landet planerat några förföljelser eller folkmord.
Grävskopa salt
Just dessa löften bör däremot tas med en större grävskopa salt eftersom Aliyevs styre präglats av bristfällig yttrande-och pressfrihet, förföljelse av fackligt aktiva och förtryck av kvinnor. Dessutom är korruptionen utbredd samtidigt som Aliyev, som för övrigt ärvde presidentposten efter sin far berikat sig och sin familj genom ett omfattande ägande i stora delar av de azerbajdzjanska bankerna, telekombolagen, byggföretagen och mindre delar av landets olje- och gasindustrier.
Armenien å andra sidan är ett betydligt fattigare land men som många gånger klarat sig genom en historisk allians med Moskva. Under premiärminister Nikol Pasjinjan har dock telefonlinjen till Kreml tystnat och landet har i stället tagit försiktiga steg mot väst. Ett uttryck för detta var när Armeniens första dam, Anna Hakobjan besökte Kiev och där togs emot av presidentparet Volodymyr och Olena Zelenskyj. Sådana symbolhandlingar accepteras inte av Ryssland. I stället vill man sätta exempel för att framtvinga lojalitet från alla tidigare sovjetrepubliker. Men för att göra denna politiska soppa än tjockare är Azerbajdzjan tätt allierat med president Erdoğans Turkiet.
Giftbägare av konspirationsteorier
Men om vi för en stund lämnar despoternas maktpolitiska ambitioner så är frågan om folkmord på just armenier tyvärr inget nytt, tvärtom. Genom en statskupp 1908 tog Ittihadpartiet, även kallat ungturkarna makten i det Osmanska riket med ett program om en etniskt homogen och rent muslimsk stat. De kristna minoriteterna och framförallt armenierna pekades nu systematiskt ut som en illojal folkgrupp som splittrade landet. När första världskriget bröt ut 1914 allierade sig det Osmanska riket med Centralmakterna (Tyskland, Österrike/Ungern) medan de kristna armenierna anklagades för att stödja motståndarsidan (Storbritannien, Frankrike och Ryssland). Denna giftbägare av konspirationsteorier, etnisk stigmatisering och nynationalism kulminerade till slut i det Armeniska folkmordet 1915 där en miljon miljon armenier och hundratusentals andra kristna folkgrupper såsom assyrier, syrianer, kaldéer och greker brändes till döds, dränktes i floder, dog av hunger och tvingades ut på dödsmarscher i de mesopotamiska öknarna. Samtidigt våldtogs kvinnor och fördes bort till slavmarknader medans barn tvångskonverterades till islam och kidnappades från sina föräldrar för att i stället uppfostras som goda muslimer. Målet då var precis som som i dag - att tömma ett område, region eller rike på sin kristna befolkning.
Omvärlden agerade inte
Som om inte denna ondska var nog visste omvärlden utan att agera. Diplomater och missionärer var ögonvittnen men detta till trots agerade inte omvärlden. I Sverige skulle det dröja till 2010 innan riksdagen ens erkände händelserna som folkmord. Men nu när historien upprepar sig gäller det att göra om och göra rätt. Denna gång måste Sverige agera för de förföljda kristna. Samtidigt förhandlar vi som bekant Natomedlemskap med regimen i Turkiet, ett land där det än i dag är straffbelagt att hävda att folkmordet ens har ägt rum. Men om detta må vi berätta. För som det står i Matteusevangeliet 16:24–26: Ty vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men tar skada till sin själ?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR