Visst är det lätt att skoja om och med den kränkthetsdebatt som under 2000-talet sakta vuxit fram och tagit allt mer mark i anspråk. Men den gömmer också ett allvar.

Från att ha startat i ett dike där alla skulle tåla vad som helst har debatten i stora delar av västvärlden landat i ett annat, där (åtminstone vissa) får ha rätten att vara hur kränkta som helst på bekostnad av kränkaren. Så länge du tillhör rätt grupp vill säga.

Vilka som är rätt grupp kan variera. Men låt oss ta ett framträdande exemplet på senare år när Harry Potter-författarinnan JK Rowling reagerade på ett debattinlägg om en satsning på ”Människor som menstruerar”. I sin tweet ställde hon sig frågan om det inte funnits ett ord för de här människorna. Kanske wombund, vomband. Woman, kvinna, var naturligtvis det hon efterfrågade.

Nu finns det en del att säga om detta, som att människans biologi är mer avancerad än så, och det var kanske ett mer oklokt inlägg än nödvändigt från författarinnan. Men det är ändå en anmärkningsvärd berättelse som framträder genom de kritik som sedan ledde fram till en lång och utdragen diskussion där hon blev förgrundsfiguren för utsatta i vad som kallas ”The cancel culture”. En benämning på när det framförs högljudda krav på någon persons avgång för något den sagt eller gjort nånstans.

JK blev från att ha ställt en inte orimlig fråga utpekad som transfobiker och antifeminist. Röster höjdes för att samarbetspartners skulle ta avstånd.

Ibland, när personen i fråga gjort något reellt olagligt eller uppenbart regelvidrigt kan en sådan diskussion naturligtvis vara nödvändig.

Men när det framförs krav på att någon ska avgå, stiga åt sidan eller pressas att hålla inne med sina riktiga tankar för att inte hamna på ”fel” sida av den rådande normen, ofta styrd av stundens känslor och grupptillhörighet, blir denna kultur samtidens sämsta måttstock.

Vi får inte glömma att kränkthetens måttstock alltid kommer med ett pris på diskussionen - den som har stundens företräde får inte kränkas tillbaka. Och diskussionen har gjorts all.

I bästa fall ett exempel på dagisklassikern ”Det var du som började” . Men också en måttstock som ekar av Knutby, sekterism och intellektuellt mörker.

Ett mörker som högerflankspersoner ofta placerat endast på politiska vänstersidan. Men antagandet är fel. Kränkthets och cancel-kulturen finns på båda kanterna. Den finns utanför och innanför kyrkan. I grunden är den nog bara en slags primitiv tribalism som inte har längre upp till ytan än en pressad situation och en önskan efter konformitet.

Det är inte konstigt att det är i just en sådan samtid som en figur som Donald Trump stigit upp.

Allt från vallöften till utsagor har i mycket bestått av stundens känslor. När känslorna faktacheckats och visat sig vara fel, har kränktheten slagit in. Fråga bara Fox news vad det kostade att plötsligt hamna i Trumps ”Cancel culture” och tappa miljoner tittare.

En fara med att anpassa sin verklighet efter en sådan syn på världen är att du till slut måste börja rättfärdiga uppenbara lögner. För har du väl hoppat på tåget en gång är det nästan omöjligt att hoppa av utan att slå sig mentalt sönder och samman.

För många republikaner har tåget börjat sakta in. De ser sig bakåt och anar att de nog skulle klivit av för längesen. Kanske är det dags för hela Väst att göra något liknande. När slutade vi diskutera våra frågor med varandra som de var? När började vi ropa fake news till sådant vi inte tyckte lät bra i stället för att faktiskt faktakolla det. När började vi tro på uppenbara lögner som lät bra istället för att se efter om det verkligen stämde. När Trump tappar fart, låt oss göra det offentliga samtalet Great Again.