”Statsminister Olof Palme är död. Han mördades i centrala Stockholm”. Så lät det i en extrainsatt nyhetssändning vintern 1986 och allt sedan dess har människor sökt svaret på vem och varför.

När Palmeutredningen nu läggs ner har vi en aning om vem mördaren var medan motivet sägs vara oklart. Vad vi däremot vet är att detta våldsdåd inte skedde i ett politiskt vakuum. Tvärtom hade det så kallade Palme-hatet spritt sig som en löpeld under 80-talet och avsändarna var en minst sagt brokig skara. Där stod nyliberala reklamare och börs-yuppies sida vid sida med konservativa officerare. Där förenades salongsherrar med kåkfarare och där trängdes reaktionära redaktörer med rent fascistiska polismän. I en tid där väst och öst fortfarande var separerade förenades dessa något disparata grupperingar i ett förakt för det jämlika samhällsbygget men framför allt mot Olof Palme som person. Han, som växt upp på Östermalm, gått på internatskola och härstammade från såväl baltisk adel som svensk högborgerlighet ansågs vara en klassförrädare. Att han dessutom gick i ”drängtjänst hos arbetarrörelsen” och socialdemokratin var ett svek bortom fattning.

Som straff karikerades han av sina belackare som en spindel med texten ”...tänk så skönt det skulle bli om all ohyra kunde besprutas”. På Moderaternas valvaka kastades en osmickrande Palme-docka runt bland publiken och när den för en stund landade på scenen sparkas den ner på golvet till rungande applåder. På en biosalong visar partiets ungdomsförbund en film där suggestiv musik och bilder på Palme skulle leda tankarna till storfilmen Ghostbusters, men istället för spöken skulle ungmoderaterna rusta sig för att bli Palme-jägare. En sådan tröja skulle för övrigt dyka upp igen på den moderata riksdagsgruppens sommarfest, men då år 2019. Andra gånger syns Palme i teckningar som en kroknäsad digerdöd och när tonläget skruvats bortom kontroll sålde tidningen Contra piltavlor med Palmes ansikte som självaste mittcirkeln. Så gränslöst och så oresonligt var tonläget då och det värsta är att det inte blev mycket bättre åren efter mordet.

Tvärtom kan man i det ungmoderata sånghäftet för förbundsstämmor och middagar stämma in i en nidvisa på rim om hur Olof Palme gick på bio, hur skottet brann, blodet brann och att Tunnelgatan bytte namn. I samma visa skrålar man också om hur Lisbeth (Palmes hustru) såg pistolen blänka och att hon strax därefter blev änka. Så kan man tonsätta en total brist på respekt och empati.

Och precis som då är det idag en brokig skara som för Palme-hatet vidare. På nätet finns exempelvis ett videoklipp från en finlandskryssning där ledande sverigedemokrater med Jimmie Åkesson i spetsen sjunger nämnda visa med nävarna i luften. Och precis som dåtidens avgrundshöger fick skrivhjälp av konspiratoriska debattforum förs deras retorik idag vidare genom så kallad alternativmedia och en uppsjö av mer eller mindre vansinniga hatsajter.

När Palmeutredningen nu läggs ner är det som en svunnen tid läggs till handlingarna. Ett nationellt sår skall få läka och en familj skall få gå vidare. Kvar står en utpekad gärningsman med bakgrund i såväl Palme-hat som i Täby-moderaternas styrelse. Och även om jag inte tror att Moderaterna på något sätt förminskar eller försvarar mordet på Olof Palme, kan det vara klädsamt med självkritik om vilket tonläge man medverkar till. Den retorik som möjliggjorde nidvisor och piltavlor vill vi inte ha mer av. Då spelar det ingen roll om det är partikommunikatörer som kallar kvinnliga statsråd för hora eller om det är riksdagsledamöter som kallar domare för syltryggar. Det måste finnas mer respekt än så. Vi måste alla kunna bättre än så.