Det är en förståelig reflex, kanske till och med en instinkt av självbevarelsedrift om du är uppvuxen i ett, åtminstone någorlunda karismatiskt, frikyrkosammanhang.

Är det kanske så att det egentligen handlar om att vilja slå bort undermedvetenhetens anklagelse mot självet - det kunde lika gärna varit du.

Nu har jag ingen aning om denne kommentators bakgrund men i samtal med egna vänner, eller rentav mig själv, finns en smärtsam insikt i att det inte alltid är många stenkast mellan det vanliga och sekteristiska.

Jag själv gick en gång bibelskola där det första vi fick höra var att kristendomen var full av mångahanda teologier, men just här skulle vi få lära den rätta.

Tänk om den ”rätta teologin” visat sig vara bara ett uns mer skruvad än det som sedan lärdes ut - och jag skulle kanske vara en av de som intervjuas i denna serie, istället för att stolt stå som ansvarig utgivare för densamma.

Vi behöver ständigt konfronteras med våra svagheter och svagt tvinnade trådar för att också kunna förutse och motverka att de brister.

Även om mycket har sagts och skrivits om Knutbyfallet har intresset för att faktiskt höra de ”vanliga medlemmarnas” röster varit relativt svagt.

Men kanske är det just de rösterna som är de mest intressanta. Uppfattades avarterna i ledningen ner till församlingsnivå? Vad visste de om Kristi Brud-teologin och vilka varningssignaler gick att snappa upp nere på ”golvet”?

Dessa röster får inte tystas, utan måste snarare höras och höras igen för att det kollektiva frikyrkotrauma som faktiskt sträcker sig långt utanför den pingströrelse där allt utspelade sig, ska kunna läkas och ge kraft för att våga ta sig an ”Knutbytendenser” på annat håll.

Vad nu Knutbytendenser egentligen är. Vår medarbetare Anna Hagnells gedigna gräv och samtal med flera av ”dessa mina minsta” tycker åtminstone jag ger oss någon form av embryo till en vidare förståelse – och mer klarsynt diskussion.