Urholkningen av biståndet – inte bara en fråga om pengar

I april fattade regeringen beslut om att återigen göra som ­under flyktingkrisen 2015: ta av biståndsbudgeten för att finansiera flyktingmottagandet i Sverige. 2022 kan summan uppgå till 10,3 miljarder kronor, vilket motsvarar cirka 18 procent av den samlade biståndsbudgeten. Biståndsorganisationerna har protesterat, i sina egna kanaler och i välskrivna debattartiklar i riksmedia, men den folkliga mobiliseringen lyser med sin frånvaro. Även i de kategorier av befolkningen som tidigare varit varma biståndsvänner, de mer eller mindre aktivt troende, har engagemanget gått ner.

Motarbetar sin egen politik

Tror man på bistånd ser man till att ge biståndsverksamheter bästa tänkbara förutsättningar att driva sitt arbete på ett långsiktigt hållbart vis. När regeringen väljer att omfördela nästan en femtedel av biståndsbudgeten motarbetar den sin egen politik. Det är förvisso tillåtet enligt OECD/DAC:s riktlinjer att göra avräkningar för flyktingmottagande om flyktingarna kommer från ett biståndsland, ­vilket är fallet med Ukraina. Men att det är möjligt innebär inte att det är rätt. Det är särskilt fel när det görs av ett rikt land som Sverige och av en socialdemokratisk minister, som säger sig ”stå upp för” enprocentsmålet. Det är ännu mera fel när det görs samtidigt som man beslutar att höja försvarsanslaget till 2 procent av BNP (vilket följer Natos riktlinjer).

Avsaknad av holistiskt perspektiv

Att försvaret får kosta dubbelt så mycket som biståndet säger någonting om tiden vi lever i. Att de två budgetposterna därtill inte samvarierar – den ena posten ökar medan den andra minskar – visar på avsaknaden av ett holistiskt perspektiv på säkerhets­politik. Regeringens (o)vana att använda biståndet som buffert för oförutsedda humanitära kriser på hemmaplan skickar en signal om att man inte riktigt tror på sina egna uttalanden om biståndets betydelse för att bygga en rättvis, fredlig och hållbar värld.

Självklart ska Sverige ta emot flyktingarna från Ukraina, men det är ovärdigt att låta världens fattigaste ta notan. Det innebär i praktiken att vår internationella solidaritet graderas enligt närhetsprincipen. Det innebär också att pågående biståndsprojekt måste avbrytas, oavsett hur väl de fungerar. Regeringen har valt att undanta det humanitära biståndet från avräkningarna, vilket är bra. Men det innebär att demokrati- och jämställdhetsarbete eller klimatprojekt påverkas ännu mer negativt. Detta samtidigt som auktoritära och patriarkala samhällen och klimatkrisen i detta nu hotar mänskligt liv och jordens överlevnad.

Samtliga riksdagspartier, utom M och SD, är kritiska till regeringens agerande, enligt en rundringning som tidningen Omvärlden gjort. Centern tycker sedan tidigare att avräkningarna av ­biståndet ska vara högst 8 procent. KD och MP pekar på hur kontraproduktiv den förda ­politiken är. V tycker att det är fel väg att gå. L är i den aktuella situationen särskilt kritiska till ned­skärningarna av demokrati­biståndet.

Beslutet fattas av regeringen

Dessvärre är detta dråpslag mot biståndet inte en fråga för riksdagen utan beslutet fattas direkt av regeringen. Att regeringens agerande är möjligt beror också på att det folkliga engagemanget för biståndet är på dekis. Mellan 2015–2020 minskade svenskarnas biståndsvilja från 52 procent till 39 procent och det tidigare tydliga sambandet mellan att ha en kristen tro i ordets bredaste mening (tillhöra Svenska kyrkan eller annan religiös organisation eller ha bett till Gud det senaste året) har avtagit markant, enligt data från SOM-insitutet. Det borde stämma till eftertanke i många kyrkor och samfund, som dessutom tillhör biståndsorganisationerna.