Utredningen kring Equmeniakyrkans mission har petat i ett öppet sår. Hur ska man prioritera bland missionsländer när en kyrka vill nå ut ”till jordens yttersta gräns” (som var kyrkans temaår 2019 och ironiskt nog 2020).

Dessutom finns en lång historia i våra respektive grundarsamfund på att utlandsmission varit en bärande del av organisationernas själ och hjärta.

När ekonomin dalar behövs dock en sund reflektion och utan att säga var man ska satsa eller inte satsa verkar det i nuläget ofrånkomligt att kyrkan behöver skära ner, eller ställa om arbetet på flera områden.

Detta kan samtidigt vara en öppning för att sätta fokus på den alternativa utlandsmissionen. Nämligen det mot tidigare generationers hemland fullständigt helt annorlunda Sverige.

I dag har Sverige en befolkning där en av fyra personer har invandrarbakgrund.

Detta från att ha varit ett av världens mest homogena länder där så gott som alla vare sig de ville eller inte tillhörde den statliga Svenska Kyrkan. Fram till 1960-talet undervisades skolbarn i kristendomskunskap och sjöng psalmer i kommunal regi.

Den inre missionen kunde bedrivas på ett helt annat sätt och med andra förutsättningar än i dag.

Därför är det välkommet med den ambitiösa satsningen på nya församlingsplanteringar i Sverige som Equmeniakyrkan har (50 nya församlingar till 2025).

Flera spännande projekt strax utanför ramen av regelrätta församlingsplanteringar är också hoppfulla exempel. Som scoutsatsningen i Lövgärdet som blivit en succé bland ortsbarnen i ett område som drabbats hårt av gängvåld och narkotikaproblem.

Flera kyrkor har också egna satsningar, oftast då tillsammans med sina regioner i invandrartäta områden. I det här arbetet krävs det att vara lika hän­given och uthållig som i utlandsmissionen, och arbetssätten bör man kanske hellre låna därifrån än från ”hemmaplans-evangelisation”.

På temat hittar jag ett, av flera förvisso, guldkorn bland motionerna som nu trillat in till Equmeniakyrkans kyrkokonferens i september (genomgång på sidan 5).

Det är Equmeniakyrkorna i Hestra och Växjö som föreslår en tillsättning av en riksevangelist med inriktning på farsitalande i det svenska samhället.

Farsi, som talas av människor från Afghanistan och Iran har snabbt blivit ett av Sveriges största minoritetsspråk. Jag tror detta är en tanke som är mer än lovvärd. Faktiskt skulle den kunna tjäna som en modell för hur kyrkan kan komma i kontakt med nya kulturer. För även om många församlingar haft ett stort inflöde av medlemmar med invandrarbakgrund de senaste åren är kärnan av medlemmar fortsatt bestående av till stor del svensk medelklass. Åtminstone merparten av den synliga delen.

Bland våra kyrkoledare, regionala kyrkoledare, riksevangelister och ens personal såväl nationellt eller internationellt är invandrarbakgrund inte särskilt vanligt förekommande.

Visst finns en del persiska, koreanska, burmesiska med flera sammanslutningar inom vårt hägn. Men speglar vår rörelse samhället med en fjärdedel medlemmar med invandrarbakgrund? Här finns utvecklingspotential. Med den erfarenhet vår rörelse har av utlandsmission skulle vi med bland annat strategiska inriktningar som den småländska motionen föreslår kunna bli en av de mer internationella kyrkorna på hemmaplan.

Det enda jag ser stå i vägen: Är vi beredda att kliva ut ur den homogena bekvämlighetszonen?