Om de nu så gärna vill dela denna glädje med oss andra (jag är inte bitter) mindre lyckade svampplockare kunde de kanske hjälpa oss på traven?

Som ett litet test har jag därför under ett antal särskilt lyckligt lottade svampjägares inlägg på sociala medier skrivit ”GPS-koordinater tack”.

Inte en enda har jag fått. Publiceringarna var till synes alltså endast för min avunds skull.

Inte ens av i vanliga fall särskilt generösa personer har svaret kommit.

Nåväl, är det något svenskar i allmänhet håller heligt dessa dagar är det ju sina svampställen och det tar emot att bjuda in för många andra i de hemliga rummen som döljer skogens skatter.

Men i skogen finns det i alla fall, det vet alla. Det är bara att ge sig in och leta. Förr eller senare står dig lyckan bi.

Jag tänker på detta när jag läser vår intervju med den välkände kristne profilen Sigfrid Deminger, sid. 8-9 i veckans Sändaren.

Man behöver inte hålla med honom om all den kritik han ger uttryck för (som att Equmeniakyrkan var ett misstag, nej där är vi oeniga), för att det ska drabba en sträng inom en.

Ju lägre vi sänkt våra trösklar fram till det heliga, ju mindre heligt har det heliga blivit, menar han.

Det kan ligga något i det.

Kristendomen är inget mjukt bollhav, det är ett äventyr utan koordinater. Liksom i svampskogen kan det gå dagar utan att man hittar en endaste liten kantarell och så plötsligt öppnas en hel värld framför fötterna.

På vägen dit kan du ramla, bli blöt, känna solen i ansiktet, fastna för andra växter och drabbas av både trötthet och förtröstan.

Men det borde vara lika naturligt att Gud finns i kyrkan, som att kantarellen finns i Svampskogen.

Vi kan betrakta Demingers tankar som en reflektion till en frikyrka i förändring - vad är det vi odlar och ser till så att det växer?

Vilka bilder av våra kyrkor får betraktaren att ställa sig frågan; Ge mig GPS-koordinaterna till det där!