Vad är problemet med civilsamhället?

Om det är något som utmärker svensk demokrati är det folk­rörelserna. För att tala med regeringens språk har de varit en del av det svenska ”varumärket” sedan modern demokratis genombrott. Det är bildningsförbunden, studiecirklarna, den utbredda körsången och inte minst det folk­rörelsebaserade biståndet.  
Folkrörelsebiståndet besitter unika kvalitéer som har att göra med att de bottnar i frivillig organisering och ideellt arbete. Utöver sitt  arbete med partnerorganisationer i mottagarlandet, bidrar folkrörelserna till meningsskapande och sammanhang för svenskar som tillsammans med andra vill bidra till en mer hållbar, rättvis och fredlig värld.

Som Sändaren skrivit tidigare har regeringen gett Sida i uppdrag att utreda om myndigheten kan överta det ansvar som i dags­läget är delegerat till 17 strategiska partnerorganisationer (SPO) där bland andra Diakonia ingår. Förra veckan kom resultatet av Sidas snabbutredning. Det skulle kosta Sida en halv miljard kronor och 420 års arbetskrafter att göra jobbet som i dag görs av Diakonia, Act Svenska kyrkan med flera. Det finns ingen beräkning av vad motsvarande arbete kostar i dag – det är naturligtvis inte gratis. Men att utgå från att civilsamhällesorganisationerna, med pressad ekonomi, stora inslag av ideellt arbete och jäm­förelsevis modesta löner, skulle arbeta mindre effektivt än en myndighet är ganska märkligt. Att det är en borgerlig regering som på detta vis vill förstatliga biståndet är än märkligare.

Det finns (fanns?) en borgerlighet som utmärktes av sund skepsis till staten, värnade samhällsbyggande på icke statlig grund. Tidöregeringen tycks tvärtom vilja stärka sitt grepp om makten genom att instrumentalisera biståndet. Biståndsminister Johan Forssell (M) säger det rakt ut: ”Vi ser ju biståndet som ett av de viktigaste utrikespolitiska verktygen vi har” och ”Sverige ska tala med en samstämmig röst, och det gäller även i fält”, hette det vid ut­rikesutskottets öppna sammanträde. 

Genom att ta ifrån ­Diakonia och de andra partnerorganisationerna deras strategiska roll som förmedlare av bistånd menar regeringen att de kapar ett administrativt led, vilket skulle öka effektiviteten. Men ministerns plan verkar även vara att öka kontrollen över biståndet så att regeringen kan använda det som ett påtryckningsmedel i utrikes­politiken. 

Ett alternativt synsätt, som det tidigare rått stor enighet om, är att det finns en poäng med att biståndet kanaliseras genom civilsamhället utifrån kriterier som utgår från biståndets långsiktiga måluppfyllnad, oberoende av politisk konjunktur. Biståndet är till för människor och ska fungera oavsett vem som sitter vid makten i mottagarländerna, eller på hemmaplan. Civilsamhället är en garant för långsiktigheten och uthålligheten. I många fall är civilsamhället en absolut nödvändighet för att bistånd ska kunna äga rum, eftersom en regering eller statlig myndighet omöjligen kan stötta exempelvis en människorättsorganisation i en auktoritär regim.

Två delar återstår i Sidas snabbutredning som ska vara klar i juni. Först därefter kommer regeringen att fatta beslut om en ny strategi för samarbetet med civilsamhället kring utvecklingsbistånd. Riktningen är dock tydlig och civilsamhällesorganisationerna uppgivna. Det är många barn som slängs ut med badvattnet när regeringen vill öka effektiviteten i ett redan effektivt bistånd. På regerings­språk ser det inte ut som ­någonting annat än kapitalförstöring.
Eller. Någonting som ­påminner om vad som sker i stater där civilsamhället ses som ett hot mot regimen och behandlas därefter.