Detta är fullt logiskt utifrån att vi och andra delar av Europa sedan världskrigsslutet sett oss som en del av samma informella imperium kallat ”Västvärlden”.

Sett till de tekniska och mänskliga landvinningarna har detta imperiums framgångsrika existens fått dess invånare att tro det skulle vara för evigt.

Men som alla imperier av rang krackelerar det till sist, alltsomoftast inifrån. Först efteråt går det att säga vad startskottet var och när det verkligen hände. Fyra år med Donald Trump vid röda knappen har skyndat på den processen.

Tillfrisknar han snabbt från Covid-19 är mitt tips att han sitter fyra år till. Det är svårt för oss på andra sidan av västlandet att förstå den amerikanska debatten helt, men de gillar comebacks samtidigt som exempelvis drogliberalism och löften om sen abort skrämmer fler än bara de så kallade högerkristna.

Kanske är det dags att acceptera att vi varken resonerar likadant, eller kommer kunna påverka valet genom hätska utfall mot en president som tveksamt ens reflekterat över vår existens.

Istället skulle vi kanske börja med det som påverkar vår del av det krackelerande imperiet.

Som hur vi ska göra med den smygande överstatligheten som EU antagit genom gemensamma skulder, internetdirektiv, och diskussioner om gemensamma arméer?

Eller de interna motsättningarna mellan liberala och reaktionära EU-nationer?

Enligt en Kantar-Sifo undersökning från förra året var den främsta anledningen för svenskar att inte rösta i EU-valet att ”man vet för lite”.

Ärligt talat är väl detta mer akut för oss än en valspurt där debatten inte ens är värdig att jämföras med den i sammanhanget sofistikerade sandlådan.

Låt post-corona bli början på en tid då vi hellre granskar våra egna bjälkar och själva är med och tar taktpinnen för en fri värld.

Sverige kan påverka sin framtid, och därmed en del av världens. Men det är från Stockholm och Bryssel - inte från Washington.