Outgrundliga är politikens vägar och varje parti får, kan och bör utvecklas med sin tid. Urcellen till Moderaterna bildades till exempel 1904 som ett skyddsvärn av konservativa militärer, jordägare och adelsmän för att motverka den allmänna och sedan den kvinnliga rösträtten i Sverige. Något egentligt parti var de inte utan en allians som drog lans för kungahus, statskyrka, försvar, lag och äganderätt.

Med tiden förändras de rejält. Under partiledaren Gösta Bohman förenade partiet den gamla konservatismen med den nya liberalismen och Moderaterna blev därmed ett liberalkonservativt parti.

Inspirerade av Reagan i USA och Thatcher i Storbritannien innebar det att man istället för att bevara det det gamla nu ville ha ett systemskifte. Sänkta skatter och slopade bidrag kombinerades med individualism och ­privatiseringar av allt från radio och järnväg till vård och skola. Därmed blev M ett närmast revolutionärt parti som med hjälp av Ny demokrati fick möjlighet att pröva sina teser under tre år i regeringskansliet innan väljarna gav Bildt-regeringen sparken i valet 1994. Därefter följde en ny tid av ökenvandring för Moderaterna innan Fredrik Reinfeldt tog över ordförandeklubban 2003.

Med honom inte bara föryngrades partiets ledning utan också dess politik, retorik och logotyp.

De nya, ljusblåa Moderaterna sa sig vilja sänka skatterna mest för dem som hade minst, förklarade sig ha blivit något av kollektivavtalsfantaster, pratade om försvaret som ett särintresse, gick i Pride-parader, och bad folk öppna sina hjärtan för flyktingar.

Efter att Alliansregeringen fick flytta ur Rosenbad stakade först Anna Kinberg Batra och sedan Ulf Kristersson ut en mer klassisk moderat agenda. Partiet står nu åter för en restriktiv invandring, hårdare straff, starkare försvar, skattesänkningar och kritik mot public service. Men precis som tidigare förändringar kommer också denna med både val och pris. Man har skrämt bort de tidigare kollegorna i Centerpartiet men fördjupat banden till Kristdemokraterna.

Parallellt som ett konservativt block vuxit fram har Moderaterna funnit en ny vän i Sverigedemokraterna, ett parti som enligt Kristersson förändrats i både värderingar och retorik. På ett sätt har han naturligtvis rätt. SD är inte längre partiet som på 1980-talet bildades av aktivister från Vit makt-rörelsen Bevara Sverige Svenskt och nazistiska Nordiska rikspartiet. Förr ville man exempelvis förbjuda utomeuropeisk adoption, stoppa vinsterna i välfärden och lämna EU. Nu vill man något annat och dessa förändringar har sänkt trösklarna till Ulf Kristersson både personligen och politiskt. Men det är knappast dessa frågor som utgör SD:s själ och hjärta. Det är ännu nationalismen och påståendet om massinvandring som upptar deras föreställningsvärld. Där har de, till skillnad från Moderaterna, hållit samma linje från dag ett. SD vill i dag inte bara stoppa all invandring inklusive FN:s kvotflyktingar, men även införa nettominus där invandrare som redan kommit ska tvingas lämna Sverige. I partiets barndom kallades det repatriering, nu återvandring. Olika ord, samma mål.

På samma sätt har SD alltid avskytt etablerad media i allmänhet och public service i synnerhet. I stället har Jimmie Åkesson lyft Avpixlat som ”en sund del av den sverigedemokratiska nätrörelsen” medan Björn Söder gärna medverkat i webbkanalen Exakt 24. Här står partiets ledning nära Donald Trump och hans prat om fejkade nyheter och vänsterorienterad ljugmedia. Men om vi kan lära oss något av USA så är det vad som händer när ett etablerat högerparti försöker rida på tigerns rygg. Man hamnar lätt i dess mage. Moderaterna kan förändras och det har de visat många gånger, men SD har i grund förblivit desamma. Så frågan är Kristersson, vilken förändring vill du ha?