Vintern 2017 berättade 18 kvinnor om hur de utsatts för sexuella trakasserier och våldtäkter av ”kulturprofilen”. Jean-Claude Arnault drev sedan 1989 Forum – Nutidsplats för kultur, där det arrangerades poesiaftnar, jazzkonserter och recitering av litteratur. Klubben, som den ibland kallades finansierades fram tills de 18 kvinnorna vittnade om Arnaults övergrepp, av Svenska Akademien och det var först nu, när anklagelserna fick mediala vingar som Akademien drog tillbaka sitt årliga ekonomiska bidrag och sin skyddande hand från Arnault.

Nu meddelade man istället att Arnaults beteende gentemot kvinnliga ledamöter, ledamöters döttrar, hustrur och kvinnlig personal vid Svenska Akademiens kansli skulle utredas. Men varför i hela världen hade detta inte gjorts förut? Varför var dessa kvinnor inte värda att bli respekterade och trodda?

Redan 1997 hade Expressen en ­artikel om ”sexterrorn i kultur­eliten” där en ung kvinna berättar om hur Jean-Claude Arnault utsatt henne för sexuella övergrepp på Forum. Tio år senare får kvinnan sällskap av författaren Maja Lundgren som i boken ”Myggor och tigrar” beskriver Forum som en plats där äldre kulturmän bedriver jakt på unga skolflickor. Och så i dagarna, när dokumentärserien ”The Prize of Silence” släpptes kunde man höra repliken ”Nu ska vi på Jean-Claudes fest så imorgon får vi sätta in en hundring till en kvinnojour som kompensation”. Så reduceras sår för livet till skämt för de väletablerade. Även om brottet var Arnaults så är skulden delad med alla de som visste, såg eller anade men som inte orkade bryta tystnadskulturen.

Samma sak tycks ha gällt människorna i kretsen kring regissören Staffan Hildebrand. Med filmer som G – som i gemenskap (1983) och Stockholmsnatt (1987) skildrade Hildebrand storstadens ungdomar, deras liv och problem. Men i boken G som i gärningsman av Sören Karlsson och Deanne Rauscher, visar det sig att Hildebrand själv var en del av problemet. Här får vi möta fioltalangen Mikael som tretton år gammal bjuds till regissören i Stockholm där han får äta på restaurang och se MASH i Hildebrands tv-rum, som snart blir Mikaels bostad. När han sju år senare flyttar ut är han nedbruten, självmordsbenägen och har lagt ner stråken för alltid. Staffan Hildebrand tycks dras till de sköra, talangfulla och unga. Med löften om filmroller och utlandsresor hamnar de i ett liv av ömsom fest och tv-spel, ömsom sexuella övergrepp och våldtäkter. Hildebrand upplevdes av både sina offer och av samhället vara den som tog parti för ungdomar som hamnat på kant med vuxenvärlden, som stod upp när andra svek och som inte bara gav unga killars liv upprättelse på filmduken utan också i verkligheten. Men i stället blev han den som inte bara skänkte pojkarna tilliten utan också tog den ifrån dem.

Regissörens ”stöd” och ”vänskap” var villkorad och priset visade sig vara ofattbart högt. Precis som i fallet Arnault var det många, allt för många som anade eller visste utan att agera.

När Staffan Hildebrand i dagarna medgav handlingarna gör han också det med villkor. För även om han slår fast att det var fel och han förstått det genom den världsvida väckelserörelsen Metoo så försvarar han sig med att 13-åringen var ”mogen och utvecklad”. Om ett annat offer slår han fast att om pojken tyckt väldigt illa om det han gjorde kunde han ju bara åkt hem. Så talar en förövare. Därför måste vi som medmänniskor bli bättre på att se våra sköra och älskade ungdomar. Om vi inte gör det som vill dem väl kommer det alltid finnas nya Arnault och Hildebrand som gör det åt oss och det får vi inte tillåta ske. Och medans vi tränar vår blick och vår medkänsla måste vi repa mod att säga ifrån när det vi faktiskt ser inte står rätt till.

Martin Luther King sade vi ett tillfälle: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.” Låt oss bryta tystnadskulturen en gång för alla.