I dagarna inleddes den försenade rättegången efter terrorattentatet mot satirmagasinet Charlie Hedbo. Det var den 7 januari 2015 som två beväpnade män på bara fem minuter förvandlade en tidningsredaktion i Paris till en avrättningsplats där 12 medarbetare mördades.

Deras brott var att de ägnat sina arbetsdagar åt politisk och religiös satir varav flera teckningar påstods skända profeten Mohammed. Det kan man tycka vad man vill om, liksom huruvida tidningen, som även illustrerat Fadern, Sonen och den heliga Anden i en sexuell akt med varandra pysslar med bra satir. Det tycker inte jag men det betyder inte att jag vill förbjuda dem. Det finns det däremot andra som vill.

På Irland fanns länge en blasfemilag som straffade religionskritik med dryga böter. I Österrike kan man åtalas för uttalanden som kan ge upphov till ”berättigad upprördhet” och fram till 2015 kunde kränkningar av just religiösas känslor straffas med sex månaders fängelse i Norge. Vårt grannlands nu avskaffade lagstiftning har tydligen varit inspiration för riksdagsledamoten Tuve Skånberg (KD), som flera gånger motionerat för en ny svensk lag mot religionskränkning. Någon sådan har Sverige inte haft sedan vi slopade paragraferna om blasfemi och hädning år 1970.

Skånberg, som i grunden är pastor i Equmeniakyrkan argumenterar för att troende ”har en legitim rätt att slippa se sin tro eller trosutövning kränkt”. Även om jag inte håller med är det ingen enkel fråga. Å ena sidan står min frihet att uttrycka mig fritt, exempelvis här på Sändarens ledarsida. Å andra sidan finns omsorgen om min näste och möjligheten att begränsa hat och missaktning i vårt samhälle. För yttrandefriheten är och bör inte heller vara absolut utan begränsas för att skydda människor från förtal, uppvigling, hets och hat. Gör vi inte det har både Birkenau, Kigali och Kosovo lärt oss att orden kan leda till såväl övergrepp som rena blodbad. Det kan vi inte varken riskera eller acceptera.

Men vi måste också kunna freda människors religionsfrihet i vardagen, oavsett det är en kvinna med slöja på bussen, en pojke med davidsstjärna på gatan eller en elev med guldkors runt halsen. Samtidigt är det skillnad på att attackera enskilda troende, vilka redan skyddas genom lagen om hets mot folkgrupp och att attackera religioner eller ideologier som fenomen. I den typ av lag som Skånberg skisserar suddas den gränsen ut. I ett slag skulle religiösa ledare slippa höra legitim kritik och dessutom skulle en sådan lag tysta viktiga diskussioner mellan och inom våra kyrkor och trossamfund. För även bland troende finns olika sätt att tolka och leva sin tro. Det som för någon är en hädelse är för någon annan en upprättelse. Så har det varit med Monthy Pythons film Life of Brian, Elisabeth Ohlson Wallins Ecce homo, Fateme Goshehs målningar av nakna mullor och Andres Serranos Piss Christ. Då är det bättre att vi lär av varandra hellre än försöker tysta varandra.

I en fri och pluralistisk demokrati som vår måste vi alla leva med att just det som vi själva håller för heligt kan avfärdas som vidskepelser av någon annan. Det kan både svida och skava men platsen för den diskussionen är på insändarsidor, kyrkokonferenser, och för all del demonstrationer. Men den är knappast i domstol.

Frihetens gräns går där vi passerar den andres frihet, inte känslor.