Han tar vad han beskriver som ”Stairway to hell”-backen upp till pappa.

I ett samtal om skolan som glider över på deras uppenbart trasiga relation säger Pär något isande. ”Det jag tycker om hos dig, tycker jag inte om för att du är min son.”

För första gången i sitt 32-åriga liv får sonen Dylan sedan vara älskad för den han är, inte för vad han gör. ”Jag älskar dig också som min son, men det är för mig alldeles färskt.”

Bortgången av Pärs fru, Dylans mamma, har fått honom att reflektera.

Jaques Mwepu, chef på Kumlaanstalten, sade något i en intervju med tidningen Chef jag inte har kunnat skaka av mig:

”Det är alltid en kvinna som ringer (för att visa omsorg mot en närstående som avtjänar sitt straff). En mamma. En fru. Under mina år här eller på andra anstalter har jag inte fått ett enda samtal från en pappa.”

Han konstaterar att frånvarande fäder är ett genomgående tema i många kriminellas liv.

Fenomenet är på intet sätt nytt och särskilt i USA har det länge lyfts fram som en högriskfaktor för kriminalitet, psykisk ohälsa, sämre förutsättningar för livsresan.

När mäns fysiska våld mot kvinnor med rätta lyfts fram i debatten kan det vara värt att se var mäns våld börjar. Kanske finns en del av orsaken i frånvaron av män som förmår visa vad det är att vara man, fader (biologisk eller inte).

I kyrkorna talar vi om Fadern som allestädes närvarande och gränslöst älskande med en kärlek till människan som inte baseras på vad hen gör, utan vad hen är.

Att vara kärleksfull, lyssnande, respektfull, är inte attribut som enbart behövs hos ett av könen, men kanske finns en hemlighet i att en könlös Gud benämns med ett manligt pronomen.

För att ingen ska kunna säga att pappans ansvar för sina barn är mindre än moderns.

För att Gud själv ville ge ett exempel av en pappa som inte överger.