Så används i alla fall värde vanligtvis. Konsekvensen skulle dock bli att inte alla människor är lika (ekonomiskt) värda. Därom skvallrar också saker som löneskillnader.

Inte konstigt att många går under i en känsla av värdelöshet när man, säg, förlorar sitt jobb.

Dagen-journalisten Jacob Zetterman fångade en talande bild häromdagen. Motivet, Hagsätra kyrka, har två verksamheter i byggnaden. Det ena är kyrkan, det andra ett gym i källaren.

I gymmet får man vara 72 personer, skrev Jacob under bilden på sitt facebookinlägg, och i kyrkan inte mer än åtta.

Bilden fick spridning och illustrerade perfekt Sveriges Kristna Råds öppna brev om det inkonsekventa regelverket:

Medan det lös från undervåningen var det bäcksvart på ovanvåningen.

Så. Hur kan en regel som ska hindra folk att trängas drabba olika verksamheter så olika?

”Den ena delen av byggnaden bidrar ju till BNP”, skrev någon i kommentarsfältet.

Med ironi visserligen. Men. Tänk om lagens inkonsekvens faktiskt består i att människor värderas olika. Eller rättare sagt – att människor värderas ekonomiskt.

Är du lönsam lille vän? Som
proggruppen Gläns över sjö skaldade. I så fall kan vi göra större uppoffringar för dig som samhälle, är budskapet.

Men en människa är inte bara värde, om ens alls. Kanske är det dags att hellre omfamna begreppet som på engelska heter dignity, på svenska värdighet.

Om måttet i stället var att människor är lika ”värdiga” kanske fler aspekter än lönsamhet kunde räknas in i våra måttenheter.

Var hamnar vi i förlängningen när hjälporganisationer och andliga rum tvingas stänga medan Maxiparkeringarna är lika fulla som vanligt.

Marknaden är viktig, absolut. Men ekonomisk tillväxt är inte allt. Att växa andligt, socialt, själsligt och att få värderas utifrån värdighet, inte kalkyler, är en lika gemensam ödesfråga.

Vad hjälper det ett samhälle om hon vinner allt (av värde) men förlorar sin själ (och sin värdighet)?