Svenskarnas givande brukar ­automatiskt gå upp vid juletid.

Antagligen beror det till del på att det dyker upp fler historier i medier om människor som är i behov av hjälp eller sitter ensamma, medan man själv planerar för ett saftigt julbord med storfamiljen.

Ensamheten är också ett reelllt problem. Inte bara den här års­tiden, utan under hela året.

Den internationella skalan som används för att mäta ensamhet på populationsnivå används ­tyvärr inte regelbundet i Sverige, och det är därför svårt att säga hur Sverige står sig internationellt, även om det skulle kunna antas att våra mer isolerade sätt att leva skulle kunna vara en ensamhetsförstärkare.

Studier som berört frågan i närtid indikerar också att den upplevda ensamheten i Sverige är alarmerande stor i flera åldersgrupper.

Enligt en SCB-undersökning är ungefär fyra procent av Sveriges befolkning socialt isolerade, ofta på grund av hälsoorsaker. Enligt en rapport från Arena Idé är det också just bland de äldre som det ofta uttrycks en stor upplevd känsla av ensamhet i dessa undersökningarna. Men även bland yngre är det ett påtagligt problem. Som att nära 15 procent av alla 15-åriga flickor (11 procent av alla 15-åringar) uppger att de ofta eller alltid känner sig ensamma.

Vi kan ännu inte se hela bilden av vad restriktioner under pandemin gjort för flera av dessa grupper men risken finns att det skapats en fördjupad känsla av ensamhet bland de ensamma som med återvändande restriktioner än en gång riskerar att ­intensifieras.

Problemet med ensamhet är att de går emot ett så djupt mänskligt behov av gemenskap, att den förr eller senare ger sig till känna också i andra kolumner.

Som i de senaste årens stigande antal personer som söker hjälp för psykisk ohälsa. Under pandemiåret har exempelvis kön för hjälp med ätstörningar hos unga kvinnor vuxit till den grad att det på vissa håll i landet nu är väntetider på uppåt ett och ett halvt år.

Sverige ligger också stadigt högt på listan över självmord sett till sin levnadsstandard, plats 60 av 170, – och även detta bör ses som en varnings­indikator.

Vi behöver helt enkelt göra något för att bekämpa roten till mycket av detta onda.

Visst kan vi till del göra det genom att öka vårt givande till kykor och hjälporganisationer som gör ett fantastiskt jobb för människor varje år.

Men det behövs också en förändring på systemnivå, på såväl nationell och lokal nivå.

En första politisk åtgärd kan vara att se till så att hemtjänst och boendepersonal får tid frigjord för sociala stunder som en viktig del av arbetet.

* Att resurser för sociala skolteam som kan hålla igång ”uppehållsrum” och fånga upp ensamhet bland unga.

* Att ge extra stöd till föreningar och församlingar som aktivt jobbar med dessa frågor. Inte minst i våra kyrkor pågår sociala mötesplatser året om, inte minst under jul med julfester och middagar för socialt utsatta.

*Alla pengar som går till arbete med att bryta social isolering bland människor är en ren investering i den totala folkhälsan.

Här är kyrkorna ett föredöme och här kan vi också ha ett stort självförtroende som organisation mot beslutsfattare. Kolla bara sidan 6 i denna tidning eller läs om Betlehemskyrkans fest för behövande som trendat på GP.se.

Vi känner många i statistiken, och vi har sätt att minska den. Detta måste vi berätta högt, ja kanske rentav våga skrika ut. Om inte annat som en skyldighet mot alla som lider.

Det är dags att sätta hårt mot hårt mot ensamheten.