Vart går Equmeniakyrkan?

Statistiken sänder oroväckande signaler: Varje år minskar kyrkan med cirka tusen medlemmar. Sedan bildandet är det hundra församlingar färre.

Det allmänna intrycket är att många utvecklingsprocesser har mojnat eller avstannat. Fortfarande har Equmeniakyrkan inte satt ner foten i grundläggande identitetsfrågor om medlemskap, ordination, mission och kyrkosyn.

Många av Equmeniakyrkans församlingar präglas av aktivism. En kärnfråga framåt gäller därför skillnaden mellan att göra och vara, mellan aktivitet och identitet. Hur gör man när aktivism inte gett planerat resultat? Att bearbeta sorg är ju aldrig aktivistiskt. Är det kanske dags att efter åtta år tillåta sig en medveten tid av stillhet och eftertanke … och inte bara accelerera sig ur krisen?

Inför årets kyrkokonferens i Jönköping lanseras boken ”Resa till enhet” (Verbum), där de tre kyrkoledarna Lasse Svensson, Sofia Camnerin och Olle Alkholm citeras. Författare är Christina Larsson. Här är inte platsen att recensera boken, men den visar att kyrkoledarna vill redovisa vad de ser hända i Equmeniakyrkan. Och de vill lyfta fram tänket bakom. Att öppet och sant göra det, det är hjärtat i andligt ledarskap.

Jag vill dela två iakttagelser från min läsning:

1. Equmeniakyrkans ledare strosar runt i många viktiga frågor, men ofta utan att ange hur kyrkan kan komma vidare i kärnfrågan om identitet och aktivitet.

2. Trots namnet på kyrkan verkar ”ekumenik” ge lite energi bland medlemmarna idag, men kyrkoledarna bär ändå på en enhetsvision bortom kyrkobildningen.

Självkritisk eftertanke behövs i alla kyrkosamfund, vilket är något annat än gnäll och negativt prat. Equmeniakyrkan behöver ständig reformation – inte minst därför att rådande läge i samhälle och kultur förändras hela tiden.

Självkritik tillhör alltså vägen framåt. Men finns viljan och kraften till det i Equmeniakyrkan? För många verkar bildandet av kyrkan ha blivit ett målsnöre i stället för början på en resa framåt. Därför läser man kanske kyrkoledarnas ord om ”ömsesidigt beroende” och en missionell kyrka som en sann beskrivning i stället för ett mål att sträva mot utifrån vad Equmeniakyrkan är.

Kanske behöver det publiceras alternativa berättelser till kyrkoledarnas ”Resa till enhet”. Vilken historia har till exempel pastorer och medlemmar som dragit sig undan? Handlar den kanske om ett sökande efter bättre balans mellan vara och göra?

Nu är inte tid vare sig för framgångssagor eller appeller. Kyrkoledares uppdrag – nationellt och regionalt – borde vara att upprätta ärliga samtal om läget, leda sorgeprocesser och söka konkreta vägar framåt som inte präglas av aktivism. Det räcker inte med att – som i boken – lyfta fram sin tidsbrist som ett problem. Tidsbrist är ofta symptom på en aktivistisk kultur.

Genomgående i boken saknas konkretioner för församlingarna. Kyrkoledarnas strategi framåt verkar vara att trevligt strosa runt bland välformulerade skyltar och i den övergripande visionen om ”mötet med Jesus”. Var finns de radikala och realistiska mål som gör församlingarna och dess medlemmar till pilgrimer?

Equmeniakyrkan är en frukt av den starka ekumeniska rörelsen under 1900-talet. Kyrkoledarna står modigt fast vid enhetssträvan, trots att ekumenik inte längre verkar sätta gräsrötterna i rörelse framåt. Internationellt talar man om en ”ekumenisk vinter”. Kanske kom denna vinter hit när ett samgående mellan minskande, kraftlösa samfund sågs som framgång för enheten, men samtidigt minskade den samlade andliga vitaliteten i relation till det omgivande samhället.

Kyrkoledarna verkar drivas av det som internationellt kallas ”receptiv ekumenism”, ett förhållningssätt där det viktigaste inte är att fråga vad andra traditioner har att lära av oss utan vad vi kan lära av dem.

Ett sådant lärande enhetsarbete behövs inom Equmeniakyrkan och i mötet med andra kyrkosamfund och livsåskådningar. Det kan vara en väg framåt mot bättre balans mellan vara och göra.