Vem ska få en andra chans och hur ser chansen ut?

Att publicera fallet med den dömda pedofilen som valts in i Missionskyrkan i Rimbo är inte gjort utan ett antal funderare.

Först - ska det publiceras vilken församling det är? Här kunde vi ha tänkt annorlunda om det inte vore för att lokaltidningar redan gått ut med namn och fått citat av ordförande. Dagens Nyheter toppade också med storyn igår, men benämnde det då som en kyrka i Norrtäljetrakten, dock med hänvisning till Allt om Norrtälje som alltså skrivit ut Rimbo.

För att ingen annan kyrka i Norrtäljetrakten skulle kunna känna sig utpekad finns då ett ansvar att som kristen tidning vara tydlig sett till informationsläget. 

Det andra är av mer kyrklig, filosofisk art. När blir man rentvådd från sitt brott och vad kan man tänkas få göra efter avtjänat straff?

Är det rimligt, som ordförande Olof Persson undrar, att gräva i det förflutna?

Equmeniakyrkans rekommendationer är att personer som jobbar i det ideella visar upp belastningsutdrag, särskilt ifall där personer ska jobba med barn. 

Grävet bör alltså göras av församlingarna själva i den bästa av världar. Men det är alltså sedan upp till församlingar att avgöra exakt hur hanteringen ska ske.

Nu är inte Missionskyrkan i Rimbo längre en del av Equmeniakyrkan och det var i samband med utträdet som nyval av styrelse skedde, ska sägas. 

Men ändå. 

Jag skulle säga att man bör göra skillnad på brott och brott. Enligt barnrättsorganisationen ECPAT klassas pedofili som en "sexuell störning". En störning är ju svår att bli av med i ett nafs, och har man då dömts för brott som berör sådant, bör det nog vara en striktare hållning inför frågan om en sådan person ska kunna ha förtroendeställning i församlingar. 

Men det kommer alltid finnas gråzoner och ibland kan personer naturligtvis uppleva att de har förändrats också inom den här typen av problematik.

En och annan före detta våldsverkare och gangster har ju fått upphöjda positioner inom kyrkans värld, och resultatet har varit både gott och mindre gott.

Men det finns, tror jag, ett behov av att i församlingsgemenskaper prata igenom frågor också av den art som man sällan står inför. Hur hanterar vi människors brustenhet utan att förhindra dem en andra chans? Finns det gånger när den andra chansen inte ens ska erbjudas inom kyrkans normala ramar?

Det är lätt att nu tänka sig att just kyrkan i Rimbo är unik, särskilt om man ställer sig kritisk till den senare tidens utveckling bort från Equmeniakyrkan. 

Men det finns ingen anledning att inte tro att svåra frågor också kan vara bra att stå förberedd inför också i vilken annan församling som helst.