När han får ärendet med den märklige judiske läraren Jesus i sitt knä fattar han noll, försöker förstå vad han gjort, famlar efter sanningen och tänker nog att han hamnat i ett knepigt läge han bara vill få ut ur världen. Ni vet, usch vad jobbigt detta blev. I ena vågskålen en hop upprörda religiösa ledare med stort inflytande i hans region, och risk för uppror om han går emot dem. I andra vågskålen en man som nog borde friges – men till vilket pris?

Fruktad mördare

Man kan nästan följa Pilatus i tanken när han får snilleblixten att ge mobben en möjlighet att välja mellan Barabbas och Jesus. Eftersom Barabbas var en fruktad mördare som säkerligen inte var direkt omtyckt tänkte han sig nog att valet skulle vara enkelt. Men han förutsåg inte mobbens beslutsamhet och lämnade sig själv med usla möjligheter att inte provocera hopen ytterligare om han skulle gå emot deras linje. Att korsfästa Jesus.

Så han tog den ”enkla” vägen ur rävsaxen – tvådde sina händer och uttalade sin egen oskuld medan han sände Kristus mot döden.

Hög igenkänningsfaktor

Okej, beslutet är allt annat än alldagligt, men metoden har en brännande hög igenkänningsfaktor. Hur ofta försöker man inte ta den enkla vägen ur saker, vägras konfrontera med sanningen för att den är jobbig. En sanning som dessutom kan tvinga en människa att agera långt utanför sin egen komfortzon om hen verkligen tvingas möta den ansikte mot ansikte.

Jesus å andra sidan hade klart för sig att sanningen låg bortom det enkla. Att det inte fanns något annat sätt än att följa den inre röst som kallade.

Narcissistisk kultur

I en narcissistisk kultur lockas människor att tänka som Pilatus – på sitt eget skinn. Ofta till priset av sanningen. Vi hamnar alla där i olika grader. Vi är alla på det sättet med och korsfäster Kristus.

Men det paradoxala i Jesus exempel är att den som sätter andra, och det sanna, först är den enda som i slutändan kan vinna livet.