”Vi ber” borde vara hela årets tema – varje år

Det är enkelt men samtidigt oerhört utmanande. Vi ber.
Fler frågor än man kunde ana väcks. I alla fall hos mig.
Ber vi?
Ber jag?
Vad är att be?

Motstridig känslor

En bekant berättade att bönerna slutade när en nära familjemedlems sjukdom inte gick enligt bönens vädjande ord.
Det är berättelser som träffar djupt. Och jag fylls av så motstridiga känslor. Så varför svarade du inte Gud! och samtidigt; men var bönen bara till för att få det svar bedjaren bestämt?
I mitt eget liv har jag märkt att den fria bönen som ofta riktas med en udd, ett tack eller en förväntan behöver kompletteras med en bön som endast bidrar till att sätta mig i rätt relation till Gud.
När Jesus uppmanar lärjungarna i Matteus­evangeliet att inte be som fariséer, som rabblar långa ord för syns skull, för att verka religiösa, uppmanar han dem samtidigt att be en bön som vi alltsedan dess rabblar. Vi kallar den Herrens bön. 
Det är en sådan bön. Som både hjälper oss att förstå vår egen relation till Gud, vår gemenskap med världen och även ger oss möjlighet att bli bönhörda på ett sätt som skapar grund för att själva bli bönesvar. 

Vinna en starkare relation

Men vi ber den inte, förhoppningsvis, för att ge sken av en större religiositet. Utan för att vinna en större ödmjukhet, och en starkare relation till Gud.
Om vår bön leder till att vi alla får del av det dagliga brödet, förlåtelsen, hjälper oss att fokusera på att Guds vilja ska ske på jorden samtidigt som vi bekänner att det goda också är målet över oss, då är alla böner på sätt och vis redan besvarade.
Det betyder däremot inte att utrymmet för att be de desperata bönerna från vårt hjärtas inre försvinner. Eller att ge det där tacket, eller de där banala bönerna vi kastar fram när ingen annan hör.
Att vara kristen är att vara i ständig bön. Därav ett outtömligt tema för oss under alla år vi får leva i den ynnesten.