Vissa har sett på utvecklingen med förskräckelse och utbrustit saker i stil med att ”Den Jesus jag känner hade aldrig druckit”.

Andra har sett välkomnande på utvecklingen från vad man ansett varit hämmande eller kontraproduktivt.

Sett till alkoholens inverkan på samhället bör vi vara stolta över en lång tradition av att arbeta mot en i många fall destruktiv samhällskonsensus och för skapandet av alkoholfria rum.

Det är dock inte lätt för den som vill ta Bibeln till hjälp för helnykterism. Kyrkan internationellt är också ofta främmande för den inställning som rått i svensk frikyrklighet.

Vad som är mest intressant är heller inte huruvida kyrkan ska vara i frontlinjen kring nykterhetsfrågorna, men det bör intressera oss att lära oss av historien - vad var det som gjorde att frikyrkorna hade en så stark aversion mot alkohol?

Enkelt sammanfattat var det på grund av många frikyrkligas kontakt med alkoholen som familjesplittrare, att frikyrkan formades i en tid då många som blev dess medlemmar samtidigt lämnade försupenhet och trasiga liv bakom sig.

Det är för dessas skull vi har hållit hårt på restriktionens gränser och det finns anledning att fortsätta, utan att för den sakens skull hamna i det olyckliga läge att döma ut minsta ölglas som en stor synd.

Den 29 september öppnar samhället för större evenemang igen. Fantastiskt på många sätt, inte minst för landets kyrkor. Men samtidigt öppnar offentliga inrättningar med alkoholservering för trängre möten.

En ny rapport från IOGT-NTO om alkoholen och covid-19 pekar på tydliga samband mellan alkohol och smittspridning. Både i såväl ökat riskbeteende som till exempel sämre immunförsvar och större risk att insjukna.

En mer tillåtande syn på alkohol bör alltså inte misstas med att alkoholen blivit en snällare vän mot våra medmänniskor. Som organisation bör vi därför fortsätta att vara måttlighetsivrare.