Teologi. Ett nätverk av såväl troende som extroende vill nu inrätta en dag för att uppmärksamma religiösa trauman. Jag ser det som en ypperlig chans för kyrkligheten att än en gång diskutera de verkligt svåra frågorna.
Berättelserna från de personer som nu slutit sig samman för att uppmärksamma fenomenet ”religiösa trauman” är smärtsamma.
Så det är fantastiskt om dagen får fäste, säger jag. Det behövs även en inomkyrklig diskussion kring att vi arbetar med frågor som ibland behöver få djupare bearbetning.
Redan innan den religiösa upplevelsen riskerar bli traumatisk behöver kyrkan våga börja prata om vad de svåraste, och mest upprivande sakerna egentligen är.
Rädslan för helvetet
Jag är på djupt vatten nu, men jag tror det behövs ibland. Bland de saker som toppar nätverkets lista av punkter som traumatiserat eller skadat i religiösa sammanhang finns rädslan för helvetet. Den känner också jag en personlig koppling till.
Som ny i tron var detta verkligt skrämmande. Inte på grund av dålig undervisning i ämnet, men snarare på grund av ingen undervisning.
När mitt tonårsjag läste om det, fanns ingen som riktigt kunde förklara. Så jag tog bit för bit reda på det själv. Eller i alla fall vad som har blivit min bild av det.
Om man som jag förkastar den gamla devisen att ”tro gör man i kyrkan”, vilket för övrigt är en extremt svensk idé, och i stället utgår från att tro och liv är ett, börjar en resa där de symboliska element som bibeln och kyrkohistorien ger oss, får verkligt liv också bortom söndagen.
När man en gång startat den resan är det svårt att vända åter, eftersom de verktyg som bjuds snabbt blir omöjliga att vara utan. Åtminstone i min erfarenhet.
Mer av ett vittnesbörd
Jag förstår att den här ledaren behöver läsas långsammare än vanligt. Den är mer av ett vittnesbörd, nästan appelisk i sin form snarare än en klassisk ledare.
Men här är poängen. Bland det första som förkunnades om Kristus var; himmelriket är nära. Himmelriket förklaras i den judeokristna historien för första gången som en trädgård, där människan levde i samhörighet med Gud. Därefter splittrades de. I Jesus kom nu han som än en gång skulle ha makten att förena vad som splittrats. Gud och människa.
De ortodoxa kallar det theosis, Joakim Hagerius skriver i Sändaren 20/23 att ”Genom Jesus Kristus upptas hela mänskligheten till Guds sida”. Och vidare att när vi därför ber ”Vår Fader, du som är i himmelen” är det en bön som uttrycker närhet – inte distans.
Himmelriket är relation
Himmelriket är alltså inte i första hand en plats, det är relation. Alltså måste det motsatta vara separation. Här skvallrar även vårt allmänna språkbruk om att vi ser det så. Många vittnar om helveten när de separerar, vid död, sjukdomsbesked, när de plötsligt slits isär från det som var helt, när diskrepansen mellan det trodda och hur det blev är för stor.
Himmelriket kan definieras på många sätt, så kan också helvetet(n). Men enklast kanske är att förklara det första i förening och det andra i splittring.
Ingen mirakelmedicin
Men hjälper detta oss mot trauman? Nu finns det knappast en mirakelmedicin mot risken att drabbas av psykologisk och fysisk smärta. Inte heller i kyrkliga sammanhang.
Vad som hjälpt mig personligen är dock att få leva i själva det faktum att Gud lät sig splittras, bildligt talat, för att uppleva de helveten vi går igenom. För att sedan kunna ena oss med honom i det himmelrike som är nära.
Båda saker kan upplevas här och nu. Om det som kommer efter kan vi nu hoppas och tro, men redan här kan vi se och uppleva att Kristus är med oss – genom både helveten och himlar.
Om vi börjar i den ändan. Att Gud är god och kärlek. Kanske kan vi då hjälpa varandra att hitta ett fokus som driver bort rädslor, istället för att attrahera dem.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR