År 2021 röstade riksdagen fram Magdalena Andersson som Sveriges första kvinnliga statsminister. Riksdagen fick rösta fram Andersson två gånger (senast i måndags) eftersom miljöpartisterna hoppade av regeringen ­efter att riksdagen antagit höger­oppositionens budget i stället för regeringens.

Det finns en glädje över att ännu ett glastak har spräckts ­efter 173 år av svensk demokrati och 100 år av allmän och lika rösträtt till riksdagsval. Det var ju 1848, i den första fria baptistförsamlingen i Vallersvik, som gemensamma beslut fattades med lika rösträtt för kvinnor och män för första gången i Sverige. Just nu har fyra av de nordiska länderna kvinnor på statsministerposten. Möjligheterna ökar att för den uppväxande generationen uppfattar det lika självklart med kvinnor och män som politiska ledare. Men vi saknar inte demokratiska problem.

Andersson fick inte någon enkel start. Några timmar senare förlorade hon budgetomröstningen i riksdagen. I stället röstade Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna igenom sin budget. De båda regeringspartierna reagerade mycket olika på riksdagens beslut om budget. Tvärtemot Miljöpartiets klimat­ambitioner innebar den vinnande budgeten en sänkning av diesel- och bensinskatten. Till skillnad från tidigare sura piller som Miljöpartiet svalt kom de fram till att drivmedelsskatten och en budget framförhandlad med SD-medverkan var droppen som fick bägaren att rinna över och lämnade regeringen.

Den nyvalda statsministern tyckte däremot att förlusten av den egna budget inte var så farlig då skillnaden mellan den och ­oppositionens inte var stor. Förvisso menade hon att regeringens budget var bättre än högerpartiernas, men att oppositionen egentligen endast justerade hennes budget med tio miljarder. Detta kunde hon leva med, sa Andersson. Det var i allt väsentligt regeringens budget, inte en moderatbudget. Därmed har Socialdemokraterna under tre av åtta år i regeringsställning ­regerat med höger­oppositionens budget.

Statsminister Anderssons axelryckning över vilken budget som regeringen går in i val­året 2022 pekar på ett aktuellt problem i svensk politik. Kvittar det vilka partier väljarna röstar fram för att bilda regering? Fenomenet har uppmärksammats i internationell forskning. Liksom den svenska regeringen fattar andra länders regeringar sina beslut i ett allt mer påtagligt globalt sammanhang. Detta gäller inte minst ekonomin. Enligt forskarna leder det till att väljarna tillmäter utvecklingen av den globala ekonomin större betydelse för ett lands ekonomi, medan de allt mindre uppfattar att den egna regeringens göranden och låtanden har med detta att göra. Forskning pekar också på att den ekonomiska globaliseringen begränsar manöver­utrymmet oavsett regeringspartier. Väl i regeringsställning är den ekonomiska politiken ungefär den samma oavsett om partierna står till vänster eller höger i politiken. Vad gör det med politiken och demokratin när varken politiker och övriga medborgare ser viktiga skillnader mellan partiernas ekonomiska politik när de väl får ­regeringsmakten?

En sådan debatt kan även avspeglas i Equmeniakyrkans intern­demokrati. I den mån vi tycker att det är demokratiskt viktigt med reella alternativ i partipolitiken är det inte orimligt att motsvarande gäller när detta samfund röstar fram kyrkostyrelsen vid Kyrkokonferensen. Det borde innebära att valberedningen nominerar fler kandidater än det finns platser i kyrkostyrelsen. Då kan konferensombuden göra reella demokratiska val.

Magnus Hagevi
sandaren@sandaren.se