Vid årsskiftet tog Frankrike över ordförandeskapet i EU, och president Emmanuel Macron får på så vis en större kostym och en bredare plattform att verka från under de sista skälvande månaderna innan det franska president­valet i april. Även Ungern kommer att gå till val under året, liksom Sverige. Sverige sticker ut som det enda landet av tre där vänstern har reell makt. Eller så är det ­Socialdemokratiska maktinnehavet mest en chimär?

Emmanuel Macrons valvinst våren 2017 entusiasmerade många av oss. Han var inte bara ung och oväntad – att en nystartad politisk rörelse på ett år skulle ta sig hela vägen till Élyssée-­palatset var det få som trodde. Han stod också för en ny ideologisk linje som av hoppfulla etiketterades som socialliberal och som ofta jämfördes med politiken i de nordiska länderna, som han hade som förebild.

Sverige och Frankrike påminner mer om varandra än man kanske tror. Det är starka stater med utbyggda välfärdssystem. Båda länderna gör anspråk på att vara humanitära stormakter, om än på väldigt olika sätt och med väldigt olika framtoning. Frankrike mer bombastiskt och militärt. Sverige mer nedtonat och pacifistiskt. Men i fråga om ekonomisk liberalisering har Sverige på många sätt gått längre än Frankrike och Macron ville förändra Frankrike i riktning mot ökad ”flexicurity”, en kombination av flexibilitet och trygghet (security).

Det har gått cirka 30 år sedan den stora ekonomiska liberaliseringsivern satte i gång och Sverige har varit ”bäst i klassen”, inte minst på skolområdet där vi gått längre än något annat land i fråga om marknadstänkande. Magdalena Andersson verkar vilja gå till historien som den som vände utvecklingen och stängde den ekonomistiska parentesen. Motståndet mot vinster i välfärden är stort även hos borgerligt sinnade väljare och ett ambitiöst program med att återställa likvärdighet och kvalité i skola, vård och omsorg borde i teorin kunna samla en majoritet i det svenska riksdagsvalet.

I praktiken är det svårare att se hur det skulle gå till, när det politiska spelfältet för närvarande drar så kraftigt åt höger. Socialdemokraterna har betalat ett högt pris för sitt maktinnehav, först januariavtalet och nu budgeten, som är högerns budgetalternativ.

Det var inte länge sedan som man sade att alla partier hade samlats på mitten. I dag skrattar man åt Centerpartiet när de talar om ”den breda mitten”. De är ensamma där, om de ens kan kallas för mitten? Det är lite som med Macrons mittenposition i Frankrike. Vänstersinnade väljare som röstade på Macron har blivit besvikna; han uppfattas i dag mer som höger än vänster. Att Macron har rört sig åt höger kan ses i ljuset av att vänstern just nu inte utgör något ­reellt hot i Frankrike. I stället har Macron förflyttat sig strategiskt åt höger, för att öka sin chans att bli återvald. I president­valet kommer Macron nämligen att tävla mot en republikan, och två kandidater från extremhögern.

Emmanuel Macron är ingen särskilt älskad president, men ser i nuläget ut att vara det minst dåliga alternativet för Frankrike. Om ungrarna sedan lyckas rösta bort den auktoritäre Orbán så vore också det goda nyheter för hela EU.

Vad som händer i övriga länder, och inte minst i säkerhets­politiken, kommer att påverka stämningsläget inför det svenska valet. Partier som vill exploatera människors rädsla kommer troligtvis, dessvärre, inte att sakna stoff. Om en mer socialt orienterad politik ska ha en chans behövs ett ledarskap som pekar på möjligheter och förmedlar trovärdigt hopp.

Rakel Lennartsson
sandaren@sandaren.se