Det är visserligen ingen ny kunskap utan fakta som lagts på bordet genom forskare som Helene Lööw och Göran Dahl, författare som Gellert Tamas och Henrik Arnstad samt journalister som Anna-Lena Lodenius och David Baas. Men eftersom Sverigedemokraterna inte är några vänner av varken oberoende forskning eller journalistik har partiets företrädare gång på gång avfärdat all sådan fri granskning som propaganda. Samtidigt är vi många som minns Sverigedemokraterna från våra barn-och ungdomsår. Vi delade skolkorridorer med deras rakade huvud, tvingades lyssna på deras vit makt-musik, såg deras klottrade budskap och sprang ifrån deras stålförstärkta kängor i gångtunnlar. Vi minns, men det gör inte partiets företrädare. Eller så handlar det om förträngning? För när Jimmie Åkesson gick med i partiet stod vice partiledare Tina Hallgren Bengtsson i nazistuniform och brände böcker av överlevande efter Förintelsen. När Åkesson 1998 valdes in i partistyrelsen var Franz Schönhuber huvudtalare, en man med förflutet i SS och som nu kandiderade i det tyska valet för nazistpartiets arvtagare.

Avgörande skillnader

Och visst kan man vifta bort Sverigedemokraternas rötter med att ”nästan alla partier har mörka passager i sin historia”. Alla partier som satt i riksdagen 1921 stödde inrättandet av ett rasbiologiskt institut för att ”stoppa försämringen av folkmaterialet”. I Bondeförbundets partiprogram från 1933 försvarade man ”den svenska folkstammen mot mindervärdiga raselement”, i Socialdemokraternas folkhem fanns inte plats för psykiskt sjuka, promiskuösa eller asociala som därför tvångssteriliserades medan den liberala rösträttskvinnan Selma Lagerlöf även stödde det Svenska sällskapet för rashygien. Men det finns avgörande skillnader.

Vrida tillbaka utvecklingen

För samtidigt som de andra partiernas aktivt började jobba sig bort från sin egen mörkaste historia (och som redan då låg långt tillbaka i tiden), bildades Sverigedemokraterna för att istället vrida tillbaka utvecklingen. Då som nu drivs de av en längtan tillbaka till en tid då rasismen var en grundsten i samhällsbygget och där samhället öppet gjorde skillnad på människor utifrån deras härkomst, hudfärg, läggning, könsuttryck eller religion. Att en forskare med partibok lånar sig till att tvätta en sådan byk är inget konstigt.

Snudd på falsk marknadsföring

Men att partiet som kallar sig Liberalerna tittar mellan fingrarna på detta och med hopp om deras stöd ger löften om ett ”liberalt borgerligt maktskifte” är snudd på falsk marknadsföring. Samtidigt som Sverigedemokraterna tagits in i värmen har såväl Moderaterna, Kristdemokraterna som Liberalerna trängts ut till en slags höger som vi inte sett på länge. Ett prov på det fick vi när de i tur och ordning presenterade förslag om att ADHD-testa alla förortsbarn, återinföra rasprofileringen REVA i kollektivtrafiken, byta namn på Kriminalvården till Straffverket och att språktesta alla 2-åringar i miljonprogrammen.

På andra sidan staketet vill S ta krafttag mot områden med utomnordisk majoritet.

Rasism inte längre någon dealbreaker

Nej, vi ska inte dra några rasistkort, men rasism tycks heller inte längre vara någon dealbreaker. I synnerhet för den som vill samarbeta med ett parti som fortsatt vägrar göra upp med sin historia. Det är en sorglig utveckling om man vill leva efter Romarbrevet 2:11 uppmaning att inte göra skillnad på människor.