Skrämmande bekant om församling som kraschade

 Själva är de bara tio och tolv år gamla när de i slutet av 90-talet för första gången kommer till den nystartade församlingen. De dras snabbt in i verksamheten och blir mer och mer engagerade. Ända till den dag då församlingen våren 2005 begär sig själv i konkurs är de lojala. Skulderna uppgår då till över tolv miljoner kronor.

Författarnas dagboksanteckningar

Framför allt baseras boken på författarnas egna dagboksanteckningar och det är särskilt dessa som ger boken djup. Som läsare får jag följa två unga människors resa in i en auktoritär rörelse. Flickorna drivs av en längtan efter att hitta mening med livet, vilket de också får i form av pastorernas predikningar och profetior. Men ganska snart börjar dagböckerna fyllas av gnagande självförebråelser och frågor. elvaåriga Mia skriver till exempel:
”Jag saknar helige ande från i somras. Han har inte lämnat mig, utan jag honom. Det har gått långsamt, steg för steg, utan att jag har märkt det. Herre kom, jag älskar dig Jesus, Kom till mig. Ångest. Oro, synd. Herre kom tillbaka”
Några korta avsnitt i ­boken utspelar sig i nutid och ska nog gestalta spåren från tiden i Karisma – mötet med religiös ­fanatism i Amman, ett träningspass med en skrikande instruktör – men dessa känns onödiga. Vi har redan förstått.

Känns skrämmande bekant

För mig – som gav mina ungdomsår åt en liknande rörelse – känns berättelsen skrämmande bekant. Som andligt törstande tonåring mötas av ett gnistrande budskap: ”Gud älskar dig och har en plan för dig” Men precis bakom hörnet: ”Gud förväntar sig ...” Jag känner igen allt: glädjen, systerskapet, ­familjekänslan. Kraven, självspäkningen, otillräckligheten.
Detta är en kyrka som oupphörligen ber om pengar och engagemang medan den verkar blunda för medlemmarnas egen kamp: våld i hemmet, övergrepp, dålig ekonomi. I ett avsnitt får vi veta att systrarnas mamma måste ta den undanlagda semesterkassan till nya glasögon åt en av döttrarna. Och det är uppenbart att flickorna inte kan värja sig mot församlingens påträngande gudbudskap: ge bort en tiondel av din veckopeng, städa pastorernas kontor, hjälp till på härbärget, gå upp en timme tidigare varje morgon för att be. Och se till att få med dig så många som möjligt till himlen, för annars hamnar de i helvetet. Det är alltid bråttom. ”Låt inte en sekund av er tonårstid gå förlorad”. När det är just detta som händer. 
Jag lägger ifrån mig boken med tungt hjärta.
 

• I nästa nummer publicerar vi en intervju med systrarna Hedman/Fernandos som är baserad på det podd avsnitt i Sänd. Samtalet som redan finns på sandaren.se/sand.