En gråmulen och kylig vinterdag i Stockholm är det lätt att drömma sig bort till Rwandas värme, prunkande regnskog och nationalparker med mäktiga bergsgorillor.

– Jag saknar värmen i mitt hemland och dess människor, erkänner Christine Nkulikiyinka som sedan hösten 2015 är ambassadör för de nordiska länderna med bas i Stockholm.

På ambassaden bjuds på rykande hett rwandiskt te, skickligt trähantverk och modern konst. Men Rwanda är inte bara ett exotiskt resmål, utan också ett välordnat och välstädat land under stark utveckling. Plastpåsar har varit förbjudna sedan 2008. Numera även engångsartiklar i plast.

Lika välordnat är hennes andra hemland Tyskland dit hon flyttade för över 30 år sedan. Mellan 2009–2015 var hon Rwandas ambassadör i Berlin. Det var ändå en omställning att flytta hit.

– Tyskarna är mer direkta än svenskarna och det har påverkat mitt sätt att vara. Tyskarna är också mer flexibla och spontana. Jag är van vid att umgås mer spontant och ha en öppen dörr för mina vänner. Här är min erfarenhet att de flesta svenskar föredrar att planera i förväg.

En av hennes främsta uppgifter som ambassadör är att visa på den positiva utvecklingen inom handel, kultur och politik.

– När pressen skriver om Afrika handlar det mest om katastrofer, därför är det viktigt för mig att förmedla en annan bild. Vi har till exempel högsta andelen kvinnliga parlamentariker i världen, nämligen 61 procent. Det är faktiskt mer än i Sverige, trots att jämställdhet är så viktigt här.

Förutom jordbruksprodukter producerar Rwanda prisvinnande kaffe, gediget trähantverk och moderna smartphones som man hoppas kunna börja exportera. Hon lyfter också fram musik, litteratur och mode som potentiella exportvaror och som också visar något av Rwandas själ.

Den forna tyska och belgiska kolonin Rwanda har tagit emot ekonomiskt bistånd sedan självständigheten 1962. Från Sverige sedan 1994. Under 90-talet täcktes landets budget av 70 procent bistånd, men tack vare snabb ekonomisk tillväxt har biståndet minskat till cirka 14 procent av budgeten 2019/2020.

– Bistånd är bara effektivt om det bidrar till ekonomisk självständighet. Annars riskerar man att bli beroende av sin biståndsgivare. Att utveckla ett land och bli självständigt även ekonomiskt kräver en stark vision och konsekvent implementering av politiska och utvecklingsstrategier, men också en attitydförändring mot bistånd.

1994 är ett år som för evigt skrivits in i Rwandas och omvärldens historia. Under tre mörka månader mördades mellan 800 000 och en miljon människor i ett folkmord riktat mot minoritetsfolket tutsier och över två miljoner flydde sina hem.

Vid tidpunkten för folkmordet levde hon med sin man i Tyskland, men större delen av familjen var kvar och hon tvingades betrakta den fruktansvärda tragedin på avstånd.

– Det var tufft att se på och jag kände mig så hjälplös. Min familj klarade sig tack och lov. Men vi alla påverkades på ett eller annat sätt. Som katolik kan jag till exempel inte förstå hur folk kunde gå till kyrkan, för att sedan återvända till sina hem, ta fram sina machete och döda sina grannar.

I dag är det viktigt att främja en gemensam identitet som förenar alla rwandier. Registrering av etnisk tillhörighet förbjöds 1994 direkt efter folkmordet och det kan vara olagligt att definiera de olika grupperna på ett sätt som riskerar att dela upp samhället.

Rwanda har genomgått omfattande försoningsprocesser och det har förts en medveten politik för att bygga upp landet. Många dömda för brott under folkmordet har avtjänat sina straff och integrerats tillbaka in i samhället där de lever sida vid sida med överlevande.

– Det var viktigt att alla var involverade i analysen av orsakerna. Gärningsmännen behövde också ställas inför rätta och en del tog chansen att erkänna sina brott och be om förlåtelse. Det krävde i synnerhet enorma ansträngningar från överlevarna.

Katolska kyrkan har historiskt varit en inflytelserik aktör i Rwanda och hade en nära relation till regeringen under folkmordet. Det fanns enskilda katolska präster och munkar som aktivt deltog i folkmordet, samtidigt som andra skyddade människor i nöd.

– Kyrkan hade därför en skyldighet till att bidra till försoningsprocessen mellan förövarna och överlevande. Under försoningsprocessen spelade både folkrörelserna och kyrkorna på gräsrotsnivå en viktig roll, men det räcker inte med att predika. Därför måste vi fortsätta att mötas och samtala om det som har hänt.

Har kyrkan gjort tillräckligt?

– Tyvärr är katolska kyrkan inte villig att ta fullt ansvar genom att ställa kyrkoledare som deltog i folkmordet till svars. I stället har en del lyckats ta sig utomlands, ja till och med till Rom, där de arbetar som präster.

Hon poängterar dock att det aldrig handlade om en religionskonflikt. Själv växte hon upp i ett katolskt hem med en öppenhet mot andra kyrkliga riktningar. Mamman sjöng i en presbyteriansk kör och det finns även muslimer inom släkten.

– Vi har flera religionstillhörigheter i Rwanda i dag och alla arbetar och lever fredligt sida vid sida.

Christine Nkulikiyinka besöker ibland även andra kyrkor i Stockholm. Varannan arbetsfredag inleds med morgonbön tillsammans med cirka tio svenskar från olika samfund och med olika yrken.

– Viktigast är att vi delar varandras liv och ber för varandra. Alla ber vi till samma Gud. Bön är väldigt viktigt för mig. För mig som katolik var det nytt med fri bön och den känns fortfarande inte helt naturlig, men jag uppskattar den.

Gruppen är också ett bra sätt att försöka förstå hur svenskar tänker och resonerar, exempelvis när det gäller familj och yrkesliv.

– För mig är det en bra möjlighet att möta svenskar utanför min roll.

Finns det något vi i Sverige kan lära oss av försoningsprocessen i Rwanda?

– Att alltid vara vaksamma mot splittrande ideologier. Samt att vara redo att agera inför sådana grymheter.

Varje år uppmärksammas folkmordet och dess offer under Kwibuka, en 100 dagar lång minnesperiod mellan 7 april till 3 juli.

– Försoningsprocessen är en pågående process. Kanske kommer den aldrig vara helt färdig, precis som försoningsarbetet efter Förintelsen. Vissa kan aldrig förlåta och det måste respekteras. Viktigast är att vi kan leva tillsammans i fred.