De välter heliga kohagar och får borttappade får att återvända till kyrkan

– Jag kan checka av på en lista: jag har fått förmaningar i ”broderlig kärlek”, sett ”varningens finger” höjas upprepade gånger och nu har vi uppmanats att ”passa oss för att sprida villoläror”, säger Nina Eriksson och skrattar.

Förmaningarna har kommit av hennes och Therese Hedlunds podcast Modig och vacker. Ett program i ljudform på nätet där de diskuterar vitt och brett om ”andligt självförtroende”, ett begrepp de själva har myntat.

– Andligt självförtroende är att våga ifrågasätta när andliga auktoriteter säger saker som skaver mot vad man själv har upplevt. Att våga känna efter om det man hör känns gott, om det verkligen är så här man tänker att Gud ser på en, säger Therese Hedlund.

– ... eller känns det man hör lite ofräscht, sammanfattar Nina.

Enligt dem finns det många heliga kor i kyrkan, sanningar och normer som inte ifrågasätts. Varför är det så få kvinnliga talare? Tänk om den heliga Anden är en hon? Är Paulus kvinnosyn rimlig?

– Med vår podd välter vi inte bara enstaka kor, utan hela kohagar, säger Therese.

De trodde de skulle få mycket kritik, men icke. Kanske tack vare att de varit tydliga med att de tröttnat på ryggmärgsreaktioner och tvärsäkra svar.

– Kanske är det med ålderns rätt, med den livserfarenhet vi har. Det är inte så mycket som kan komma åt mig längre, säger Therese.

Åldern – Therese är 51 och Nina 48 – ger en viss pondus, men även den enorma mängden respons de får från lyssnarna. Podcastens dryga 40 avsnitt har sammanlagt nästan 29 000 nerladdningar och lyssnarna är engagerade: det rasslar in reaktioner i kommentarer och meddelanden.

– Jag blir extra glad när någon skriver: ”Jag lyssnar på er podd och har jag börjat gå i kyrkan igen. Nu känner jag att jag får vara precis som jag är”, säger Nina.

Nina Eriksson och Therese Hedlund är färdiga med andras sanningar. Foto: Marcus Gustafsson.

De konstaterar att Nina kan uttala de lite vildare tankarna i podden, på grund av sin historia av missbruk, kriminalitet och självmordsförsök.

– Nina kan föra fram åsikter som vi båda har, men som bara hon kan komma undan med. Hon blev frälst för fjorton år sedan och var sjövild innan dess. Du kan säga nästan vad som helst, säger Therese.

Som barnbarnsbarn till pingstledaren Lewi Pethrus och uppväxt i Pingströrelsen upplever Therese att det är lite krångligare för henne att välta kohagarna.

– Jag har hela kyrkpaketet med mig och uppfattas som lite präktig. Men vi kompletterar varandra. Medan Nina tilltalar de lite udda fåglarna, är de som lyssnar på mig ofta uppväxta i kyrkan men lite vingklippta. Det betyder något för dem att jag har levt länge med andras sanningar men nu synat dem och släppt det som inte funkar.

Lyssnarresponsen blev extra stor efter ett poddavsnitt där Nina och Therese pratade om barnlöshet. Något som de båda har smärtsam erfarenhet av, och nu var redo att prata om.

Det är tungt att sakna barn, speciellt i församlingar som ofta är familjecentrerade miljöer.

– Det är så många människor som gett mig ”babyfödartips”, utan att fatta att de kliver in i en väldigt privat zon. Det brukar cirkulera tre olika lösningar. Den första är ”Men vet du: adoptera”. Ja, det är inte så himla lätt för mig och min man som båda har bakgrund som tunga narkomaner, säger Nina.

Den andra patentlösningen är provrörsbefruktning, och den tredje låter unik och mirakulös men ändå har Nina hört många varianter av den:

– Den går så här: ”Vi hade några vänner som skulle adoptera, och vet du: när de klev på flygplanet för att hämta barnet så var hon gravid. Så nu har de två barn!” Till och med väldigt ytligt bekanta kan ta sig rätten att kliva in och berätta den här berättelsen. Länge svarade jag artigt och undvikande, men mot slutet började jag bli riktigt arg.

Många barnlösa undviker att gå till kyrkan på morsdag och på barnvälsignelser. Det är för smärtsamt.

Också Therese har fått kommentarer om sin barnlöshet. Eftersom hon länge var singel kom det fler frågor än direkta ”babyfödartips”:

– ”Ska inte du ha barn? Du som är så söt. Längtar inte du efter familj?” Som att det bara var att beställa! När det kommer till singelskap och barn tar folk sig rätten att ställa vilka frågor som helst. Jag har lekt med tanken att svara på samma privata nivå: ”Ja, jag skulle vilja ha barn, men när vi ändå pratar om sånt här: Hur har ni det med ert sexliv? Funkar det? Hur nära står ni varandra egentligen, ni håller ju aldrig handen?” Det skulle man ju aldrig fråga!

En gång bad Nina sin bönegrupp om förbön för barnlösheten. På fikat efteråt var det en man som reagerade på att hon inte ville äta tårta:

– ”Men du kanske är med barn!” säger han på skoj. Jag sa inget men jag kan vara rätt tydlig när jag blir arg. Det tog månader innan jag pratade med honom igen.

Responsen från lyssnarna visar att många barnlösa undviker att gå till kyrkan på morsdag och på barnvälsignelser. Det är för smärtsamt.

För Nina och Therese var det en lättnad när det blev definitivt att de inte kunde få barn.

– När jag väl hade provat alla dörrar och insett att det inte går. Det var en sån befrielse! Jag hade testat allt och kunde nu svara folk att det inte går, säger Therese.

Ändå bär hon med sig sorgen över att aldrig få bli kallad mamma. I podden får hon tröstande ord av Nina:

– Tyvärr har jag gjort en del aborter under min tid i missbruk, men jag har med åren fått en förvissning om att de väntar på mig i himlen. Jag ser framför mig en liten flicka med rund mage, trassligt hår och ballerinaklänning. Jag är övertygad om att du har ett barn som väntar på dig i himlen.

– Ja, det kan jag tro att vi har, men jag kan också se att vi har förmågan att finnas här på ett annat sätt. Du kan jobba med dina olyckssystrar inom missbruket och har all energi i världen att lägga på dem, svarar Therese och fortsätter:

– Den stora fördelen med att inte ha egna barn är att jag kan se andras barn. I kyrkan finns det ett gäng barn som när de ser mig kommer springande och ropar ”Thessan!” Deras mammor säger att vi verkar ha ett särskilt band. Jag ser det som Guds nådegåva. Det finns inte så många andra för mig att fokusera på, så jag kan vara en extra vuxen för dem.

På vägen till den egentliga fotograferingsplatsen får Nina Eriksson och Therese Hedlund syn på ett klotter på väggen. ”Där ska vi fota!” Det är tjo och tjim, men i botten ligger ett samtal om att den som är barnlös kan ha ett barn som väntar på en i himlen. Kanske det barnet sitter som "en ängel på din axel", som klottret på betongväggen säger. Foto: Marcus Gustafsson

De senaste åren har Nina börjat säga att hon är ”välsignad utan barn”.

– Det innebär inte att jag är frivilligt barnlös. Men den här otroliga känsloresan genom åren har visat mig vad Gud har lagt i mig. Om jag hade fått barn hade jag nog gått in i en mammabubbla, och typ jobbat med att sälja kläder eftersom jag älskar kläder. Men nu kan jag i stället använda min erfarenhet i mitt jobb.

Therese nickar. Hon har också kanaliserat det hon kallar modershjärtat till sitt jobb som journalist.

– Det påverkar vilka frågor jag ställer, det gör mina intervjuer djupare. Våra liv blev absolut inte som vi hade tänkt oss, men det blev något annat. Nu möttes du och jag och kan genom podden låta våra sår, misstag och misslyckanden bli en språngbräda för andra.