Diakoner som tidens profeter

– Jag hade förväntat mig att få bättre verktyg för kristet samhällsengagemang när jag läste till diakon, säger Anna Ardin som i måndags hade releasefest för sin bok Politisk och profetisk diakoni.

– Vi hade en kurs i profetisk diakoni där vi lärde oss att skriva debattartikar. Det har jag hållit på med länge, det jag i stället behövde var att lära mig om teologin bakom. Vad är det att vara kyrka i dagens samhälle? Jag försökte kräva bättre litteratur i det här, men insåg att även om det fanns en hel del litteratur, inte minst från 1960-talet då befrielseteologi var hett, så fanns det inte något lättillgängligt skrivet för modern tid.

Så Ardin började samla material om ämnet, med tanken att skapa en studiecirkel. Men i stället blev det en hel bok. Trots att boken precis utkommit har den redan har blivit kurslitteratur på diakonprogrammet på Bromma folkhögskola, där Ardin även föreläser om just profetisk diakoni. Hon definierar ordet profetisk som att använda det kristna budskapet för människors och skapelsens väl, exempelvis genom att kämpa för ekonomisk omfördelning eller miljöfrågor.

– Vi behöver utbilda diakoner att leda församlingen att protestera mot ojämlikhet. De ska våga stå upp när det blåser och ge röst till dem som ingen lyssnar på.

Ardin menar att diakonen kan hjälpa församlingen att omvandla ordet till handling.

– Evangeliet blir ju obegripligt om det inte följs av handling. Kyrkan behöver bli modigare i att leva ut det som vi säger att vi tror på. Vi kan inte kritisera makten utan att visa på alternativ.

Finns det diakoni i dag som i dina ögon inte är profetisk?

– Det finns diakoni som man gör bara för diakonins skull, som har reducerats till måsten och löpande verksamhet. Det finns församlingar där ledningen saknar ambitioner för diakonin. Man har kanske ett diakonalt utskott som ordnar tisdagsträffar för daglediga eller gör hembesök. Dessa är väldigt viktiga eftersom de bidrar till att bygga församlingen, men diakoni får inte reduceras till en mysfaktor i periferin.

Diakonin ska i stället vara själva kärnan i verksamheten, men ofta kan diakonen inte själv bestämma sin arbetsbild.

– En diakon jag talat med har en kallelse att jobba profetiskt, men har av församlingens styrelse blivit ålagd att göra minst tre hembesök i veckan. Det är en väldigt traditionell pålaga, som kunde lösas på ett mera hållbart sätt. I stället för att binda upp en av få anställda på hembesök, kunde ju diakonen skapa ett system där volontärer får mod att göra hembesök och andra viktiga uppgifter.

Ardin menar att det finns ett stort sug efter att vara volontär idag. Människor vill hjälpa till i samhället, men de behöver någon som guidar dem.

– När vi ordnar ”Jul i gemenskap” i Immanuelskyrkan i Stockholm, tar volontärplatserna slut en timme efter att vi öppnat anmälan.

Men det behöver inte alltid vara styrelsen som drar i handbromsen.

– Det finns styrelser som verkligen vill göra något, men där diakonen inte mäktar med det profetiska uppdraget. Det kan kännas för svårt eller inte falla sig naturligt. I Equmeniakyrkan kan diakonens uppdrag dessutom se väldigt olika ut, och få har utbildning i profetiskt ledarskap.

På pärmen till Ardins bok står en diakon och ropar i en megafon. Den rollen kan kännas fjärran för den som sökt sig till uppdraget av empati och hjärta för socialt arbete, för den som hellre jobbar i kulisserna än står på barrikaderna.

– Men att stå med megafonen är inte det enda sättet att vara profetisk. Det kan vara minst lika profetiskt – och provocerande – att i handling ta ställning för de förtryckta. Att visa maktkritik är ofta viktigare än att skrika högt.

Hur skulle samhället se ut om kyrkan tog sin profetiska roll på allvar?

– Vi skulle vara betydligt närmare gudsriket tror jag, ett tillstånd där världen präglas av kärlek och gemenskap. Men det skulle vara mycket besvärligare att vara kristen. När Antje Jackelén säger att alla människor är lika värda får hon utstå hat och hot, och då tar hon bara ställning för det mest basala kristna budskapet. Om då alla de tusentals kristna församlingar vi har i landet skulle göra samma sak med hela sin kraft – ja, vi skulle säkert förlora en del del själar men i längden vinna många fler.