Generalen som strider mot fattigdom och nöd

En världsman i välskräddad uniform tar plats på presskonferensen, och om han är besviken över den svaga uppslutningen från sekulär press, så visar han det inte. Han och hustrun Silvia, som är ordförande för arméns kvinnor, är i Sverige för att delta i Frälsningsarméns kongress som hölls i helgen. Men det handlar förstås också om att sprida budskapet.

Generalen förklarar att Frälsningsarmén har samma uppdrag i dag som vid starten för 153 år sedan, nämligen att möta utsatta människors behov av både bröd och evangelium.

– Under några årtionden betonade vi inte den andliga dimensionen tillräckligt, det gör vi i dag, för det är enda sättet för människor att bli hela. Men det är också självklart att ingen kan ta till sig något tal om en bättre värld om de inte först har ätit.

Silvia Cox inflikar här hur viktigt det är att arbeta med kvinnorna för att åstadkomma förändring.

– Det är kvinnorna som bär upp familjerna och kan föra en förändring vidare, det är fantastiskt, säger hon och betonar samtidigt kvinnornas starka roll i armén.

I flera intervjuer har André Cox sagt att både Frälsningsarmén och övrig kristenhet behöver trappa upp arbetet för att vara bättre rustade för de svåra tider vi i dag lever i.

– Fattigdom och undernäring är inte bara ett problem i tredje världen utan även i hos oss i Europa. Miljontals barn blir tillväxthämmade och påverkas i sin intellektuella utveckling.

– Det ger oss på sikt miljoner och åter miljoner vuxna som inte kommer att klarar utbildningssystemet och som behöver enkla jobb för att försörja sig. Sådana finns snart inte längre och det kommer i sin tur att ge upphov till upplopp och våld.

Men en dystopisk analys av världsläget betyder inte att han är fullständigt pessimistisk.

– Det finns hopp, särskilt i Afrika, säger han efter en stunds funderande. Det finns många exempel på när goda och förutseende människor samverkar för att genomföra förändring,

Både kyrkor och andra organisationer från civilsamhället är viktiga i det sammanhanget, understryker André Cox och berättar att verksamheten utvecklats mot mer av samarbete med lokala partners, precis som skett inom de flesta hjälporganisationer.

– Frälsningsarmén har mycket stor trovärdighet, och växer i de allra flesta länder, utom kanske i ett par europeiska, förklarar han.

– Det finns större kyrkor, men en armé med så många medlemmar finns inte många, säger André Cox och tillstår att ”det ju inte alltid är så lätt för alla med våra uniformer och vårt brass”.

Med sina rötter i den metodistiska och wesleyanska traditionen är Frälsningsarmén på många sätt ett traditionellt samfund. Och ett ovanligt tydligt sådant, där uniformen signalerar tillhörighet och tro.

I dag kräver man inte att alla medlemmar ska dra på sig uniformen, men de som gör det visar att man skrivit ett kontrakt. Att man helhjärtat förbundit sig, förklarar Cox.

– Och för egen del är den här uniformen mitt favoritplagg. Den passar lika bra när man delar ut soppa som när man hälsar på kungen.

Att han själv skulle bli soldat var högst osäkert från början, även om han vuxit upp i en officersfamilj och tillbringat många av sina barnaår i Zimbabwe.

– Jag var nog den mest ovilliga soldat som Gud någonsin släpat fram, skrattar han och berättar om sitt frälsningsögonblick. Sekunderna när allt förändrades.

För André Cox hände det när han stod i dörren till en biograf för att se en James Bondfilm.

– Då såg jag en vision av mig själv i uniform stå och predika i Afrika, och så blev det ju också.

Noga räknat blev det fem år i Zimbabwe, landet där han själv växt upp.

Men det speciella livet som officer, då man följer order, bryter upp och byter adress när rörelsen kallar; tvekade du aldrig?

– Äh, det var kanske lite bökigt i tonåren, men annars så, jag överlevde ju, säger han och erkänner i samma mening att det funnits stunder när han undrat om de gjorde rätt mot sina tre döttrar.

– När vi åkte ut till Afrika var de små. När vi reste tillbaka var de tonåringar som inte visste något om sitt eget land. Men det gick ju rätt bra det också. De verkar rätt välanpassade nu.

Vi dröjer ett ögonblick vid familjer, och det faktum att frälsningsofficerare mestadels arbetar i par. En praktisk – och jämställd – lösning, säger André Cox.

– Förr i världen var man tvungen att ha det så, numera är det inte hugget i sten. Man kan vara officer med en partner som har en helt annan karriär.

Det är förstås svårare att bryta upp familjen och flytta runt i vår fragmentiserade och komplicerade värld. Något som de flesta frikyrkopastorer ju också upplevt.

– Ja, det är krångligare nu, säger André Cox och berättar att förr, ja då kunde man till och med bli förflyttad någonstans i bara sex månader.

Så är det inte längre, men själv har han tillsammans med Silvia flitigt följt kallelsen i många år nu, till den hägrande pensionen som inträffar i sommar. Då flyttar han hem till Schweiz, där döttrarna finns och vad som händer sen, vet varken han eller Silvia, Båda två ser nu fram emot att kunna tillbringa mer tid med barnbarnen, som Andre´Cox passar på att visa bilder av.

– Men annars litar vi på att Gud visar oss vägen, det har han alltid gjort.