Enkät: Halldorf inspirerar pastorerna

I en enkätundersökning till pastorer i de 100 största församlingarna i Equmeniakyrkan ville Sändaren ta reda på bland annat vilka personer som inspirerar i deras arbetet. Många namn nämndes, men några stack ut extra, och två namn nämndes av särskilt många svarande. Det ena Magnus Malm, det andra Peter Halldorf.

Två personer som kanske mer än andra gått i bräschen för den ekumeniska förnyelsen som på många sätt präglat svensk frikyrklighet under de senaste decennierna.

Sändarens podcast

Vi bjöd in en av dem, Peter Halldorf, till Sändarens podcast för ett samtal om detta och mer.

Vad är din reaktion när du hör att du inspirerar många pastorer i Equmeniakyrkan?

– Det är överraskande, men det är gott om vi kan stödja, inspirera och utmana varandra, vi behöver varandra i hög grad i dag, säger han och fortsätter:

– Jag kanske inte ser mig som en inspiratör i den meningen att jag har ambitionen att inspirera andra. Jag delar bara med mig av det som berikat mitt eget liv. Det har nog inte så mycket att göra med mig som person utan snarare de källor jag öser ur, menar han.

Vilka källor tänker du på?

– Mötet med den stora kristna traditionens källflöden. Det var en ögonöppnare när jag började vända blicken österut, berättar han vidare och lyfter särskilt en liten bok ur ortodox tradition av teologen Kallistos Ware som på 1980-talet gav honom vad han kallar nya dimensioner på det han vuxit upp med – pingstbudskapet.

Tillsammans med bland andra just Magnus Malm fick han möjlighet att som del i referensgruppen på tidningen Nytt Liv tänka högt och fritt, vilket ledde honom vidare till att söka mer av det han upptäckt.

När han återkommande spenderade tid i orientaliska kloster i såväl Syrien och Egypten mellan åren 1995 och 2005 fick han omvärdera åtskilligt i sin syn på ledarskap.

– Friheten och lättheten hos de kristna ledare jag mötte, en självbild som inte var ansträngd, gjorde djupa intryck. De blev mina nya följeslagare, säger han.

Därefter bytte boktitlarna från Halldorfs penna namn från sådant som Radikal tro till 21 kyrkofäder och Drick djupt av Anden.

Ändå, när han pratar om sina egna tidiga inspirationskällor är det en pingstledare som lyser klarast – Alfred Lorenzen. Den danska pingströrelsens frontgestalt på 1980-talet.

– Han var en gränspasserare, en människa med en djup kärlek till Guds ord, ju äldre jag blir desto mer inser jag vilket intryck han gjorde under den tid han fungerade som mentor för mig. Jag möter fortfarande både lutherska och katolska präster i Danmark som talar med respekt om hans andliga resning. Ändå dog han bara 49 år gammal 1988.

Bli en gränspassagerare

Och själv har han valt att stå kvar i svensk frikyrklighet och på samma sätt bli just en gränspasserare. Trots att han i dag firar gudstjänster i gemenskap med flera olika traditioner har han aldrig velat konvertera.

Men när frågan om frikyrkans framtid kommer på tal är han samtidigt avvaktande.

– En frikyrklighet som normaliserar de sekteristiska dragen har nått vägs ände.

Vad menar du?

– ... Självgodheten, vakthållandet vid det egna. Framtiden är att knyta an till en större gemensam katolicitet, inte specifikt romersk, men en allmänkyrklig tradition. Frikyrkorna behöver se sig själva som del av en större kropp, samtidigt som man arbetar med sin identitet utifrån det egna ursprunget.

Han fortsätter;

– Frikyrkorna uppstod som förnyelserörelser. De var från början ofta uttryck för profetens karisma och kyrkan behöver alltid profeter, men det är kanske inte profeternas uppdrag att bygga kyrka. Förr eller senare leder det till en identitetskris och där är vi idag. Nu är frågan hur vi orienterar oss in i framtiden.

Närmandet måste ske

Även om Halldorf inte tror att en djupare enhet mellan kyrkorna kan nås på organisatorisk väg, det är inte ens önskvärt, är han ändå tydlig med att närmandet måste ske – och det både från de historiska kyrkornas och frikyrkornas sida.

– Den spiritualitet som präglade 1800-talets väckelserörelser har stora likheter med medeltidens klosterordnar. Skillnaden var att de senare förblev inom den stora kyrkan. Den splittring vi sett efter 1500-talet är inget annat än en sorg och en skandal.

Alltid funnits en kontinuitet

När han blickar framåt menar han de yngre kyrkorna, som fötts i en reaktion mot missbruk och brister, behöver se att det alltid funnits en kontinuitet genom kyrkans ofta ostädade historia. Samtidigt som de äldre kyrkorna behöver erkänna den profetiska karisma som de yngre kyrkorna varit uttryck för.

Men mest av allt framhåller han gudstjänstens avgörande plats.

– De frikyrkor som återvänder till ett söndagligt firande av mysteriet – där Kristi kropp och blod räcks oss i bröd och vin – öppnar en källa som förnyar församlingen utan ansträngning och konstruerade program för tillväxt.

Då slår det mig att Vännäs missionskyrka börjat ge plats för nattvarden varje vecka. Ett konkret tecken på inspiration kanske.

Och så Equmeniakyrkans egen formulering i Färdplan; ett provisorium på väg mot full enhet. Visst låter det som ett uttryck Peter Halldorf kunde ha myntat.