Mobilt altare öppnar för förlåtelse

Anstalten Brinkeberg ligger bara en halvmil söder om Vänersborgs centrum, men är en del av en egen, avskild värld. Här, all­deles intill Göta älv, finns ett kluster av institutioner. Intill Brinkeberg, som har den näst högsta ­säkerhetsklassningen för anstalter, finns den öppna anstalten ­Östragård och anläggningen Brink­åsen, den senare för sluten psykiatrisk vård.

Ett hem för ofria

Med älven som stilla flyter förbi är detta egentligen ett vackert landskap. Men det hjälper inte, denna grå, moddiga vinterdag känner man sig ändå betryckt när porten i det stängsel som omger Brinkeberg slår igen bakom en. Detta är hem för ofria.

Även om säkerhetsnivån inte är densamma som på Kumla­anstalten så släpps man inte in hursomhelst. Man måste vara anmäld i förväg och personalen kontrollerar besökarna. Men Pär Arkbro verkar vara bekant med de flesta, trots att han inte tillhör personalstyrkan. Sedan tre år tillbaka är han fängelsepastor på Brinkeberg och Östragård.

– Varje gång vi från Nav (Andlig vård i Kriminalvården) kommer hit så får vi otroligt mycket uppmuntran av både personal och klienter, säger han.

Inom Kriminalvården kallar man inte de intagna fångar eller interner utan just klienter. Det är i första hand för klienterna som Pär Arkbro är på plats.

Samtalen handlar ofta om hur jag kan förlåta mig själv när jag förstört så mycket i mitt liv. Finns det någon som kan hjälpa mig?

Vi går genom slussar och korridorer. Pär Arkbro har sin egen nyckelknippa, som är fastspänd i byxorna för att han inte under några omständigheter ska förlora den. Låsrutinerna är minutiösa.

Började låsa dörrarna automatiskt

– Efter att jag började här på anstalten började jag automatiskt att låsa dörrarna i kyrkan hela ­tiden, säger han och skrattar.

Pär Arkbro är församlingspastorn som aldrig trodde att han skulle arbeta inom institutionssjälavården. Men efter lite övertalning och med stor tveksamhet började han först på deltid i häktet i Uddevalla. Nu tjänstgör han 70 procent som pastor inom Kriminalvården och 30 procent som församlingspastor i Equmeniakyrkan i Vänersborg. Det är ett yrkesval som han aldrig har ångrat, och det har förändrat honom som pastor och människa.

– Jag hade så många fördomar när jag började, jag tänkte att jag skulle möta förhärdade och tuffa kriminella. Men så mötte jag människor i nöd, och jag kände igen de frågor som de brottades med från mitt eget liv, säger han.

Samtalen med de intagna ­gjorde att barriären mellan vi och dem bröts ner. Han kunde se sig själv i dem.

– Den här våldskapaciteten som de visat kan vara svår att förstå, men någonstans har även vi andra den inom oss. Jag har kunnat sätta gränser för den, men jag har fått fråga mig vilka situationer som skulle kunna få mig att kliva över gränserna, säger han.

Drar kyrkvagnen genom korridorerna

Han drar kyrkvagnen framför sig genom korridorerna och in i personalens matsal. Här parkerar han den, och öppnar dörrarna som på ett altarskåp. Nu framträder en rad ikoner, och en bild av Jesus omgiven av Herrens bön på arabiska. Pär Arkbro böjer sig ner och från en hylla tar han fram ett kors, elektriska ljus, ­psalmböcker och biblar.

Vagnen innehåller allt som kan tänkas behövas under en gudstjänst.

– Tidigare bar vi omkring på väskor och så ställde upp våra saker på ett bord. Men det gav inte samma känsla, med kyrkvagnen upplever man det mycket mer som ett kyrkorum, säger han.

Intagen snickare skapade vagnen

Kyrkvagnen var hans idé, men han har inte byggt den. En snickare som var intagen på den öppna anstalten skapade den utifrån ritningar.

– Han fick aldrig se den helt färdig, men så misskötte han sin villkorliga frigivning och kom tillbaka några veckor. Då fick han chansen, säger Pär Arkbro.

Kyrkvagnen har blivit populär och är omskriven i Kriminalvårdens personaltidning. Det finns intresse från andra anstalter för att skaffa egna kyrkvagnar. Pär Arkbro är glad över uppmärksamheten, men hoppas egentligen inte att kyrkvagnen sprids över hela landet.

– Vi skulle hellre ha ett stilla rum där vi kunde ha gudstjänst varje gång. Nu är det platsbrist och därför får vi i stället köra runt med kyrkvagnen. Jag hoppas inte anstalter ser kyrkvagnen som en möjlighet att stänga gudstjänstrum, säger han.

Gudstjänsterna utgör en central del av Navs verksamhet. Det är korta samlingar, runt en halvtimme långa, men de är betydelse­fulla och välbesökta. Omkring tio procent av klienterna brukar delta. Kyrkvagnen har underlättat dessa samlingar. De som kommer från en katolsk eller ortodox bakgrund stannar upp inför ikonerna, och ber kanske en tyst bön. Eller så tänder de ett ljus framför korset.

– Vi skapar kyrkrummet så att det blir en miljö som de kan känna sig trygga i, säger Pär Arkbro.

Stor respekt inför ikonerna

Även om han är pastor i Equmeniakyrkan känner han stor respekt inför ikonerna.

– Jag minns att man som tonåring såg ikoner som närmast något hemskt. Men jag började ompröva det redan innan jag började inom Kriminalvården, och jag har använt ikoner hemma i min bön. Jag är fascinerad över olika sätt att uttrycka sin tro.

Under gudstjänsterna är också ljuständningen viktig.

– Man ber för familjen, de som har barn brukar särskilt be för dem. Det kan också handla om oron inför muck, men det tänds också ljus för vänner på avdelningen som inte mår bra. Det har förvånat mig hur mycket omsorg klienterna visar om varandra.

Inte några monster

De människor han träffar är ofta trevliga, folk han gärna skulle ta en fika med utanför murarna, och de ömmar precis som alla andra för sin familj och sina vänner. Han betonar att de inte är några monster. När han möter dem kan det vara svårt att förstå hur de kunnat begå grova brott. Det är dock något han inte vill blunda för.

– Jag vill ta in helheten, annars blir tron platt. Vi måste ta in det som varit fruktansvärt, men visa att det också finns ett hopp.

Fördupad syn på förlåtelsen

Mötena innanför murarna har gett honom en fördjupad syn på Bibeln och förlåtelsen. Här handlar sådana frågor verkligen om liv och död.

– Du har kanske begått ett så grovt brott att du aldrig kommer kunna be om ursäkt för det. Du har trasat sönder relationer i din egen familj och bär på en djup skuld. Då ställs frågan på sin spets, är berättelserna om Jesus på riktigt, säger han.

Som pastor får han visa på att det trots allt finns en väg framåt.

– Samtalen handlar ofta om hur jag kan förlåta mig själv när jag förstört så mycket i mitt liv. Finns det någon som kan hjälpa mig? Jag tror på en Gud som förlåter, men det bygger på att vi vågar ta i det som är sårigt och svårt.