Har du återinfört helvetet på DN:s kultursidor, Björn Wiman?

En gång talade Dagens Nyheter med stolthet om hur man avskaffat himmel och helvete.

Men i en tid när folk åter söker språk för de stora frågorna verkar termer som förr ratats vara till­baka i spalterna.

– Jag gillar att vara med i religiösa sammanhang, om man får säga så, inleder Björn Wiman samtalet.

Equmeniakyrkans årskonferens

Det har blivit mer och mer sådant med åren. Han har varit på Equmeniakyrkans årskonferens, Pilgrims höstmöte och i ett otal kyrkor.

– Jag har absolut en tro vissa dagar, men den behöver inte vara konstant. Men om du tar uppståndelsen är den lättare att tro på när man är i en kyrka på mässa än här i en källare under Kungsholmstorg, säger han och syftar på adressen i Stockholm där vi brukar spela in.

Det går inte att förstå kulturhistorien utan att förstå religionens betydelse. Björn Wiman

Björn Wiman är inte uppvuxen i någon religiös kontext, ändå har en form av religiös medvetenhet funnits med länge. Redan som barn upplevde han en skräck för sådant som helvetet.

Lärt honom känna igen avgrunden

Den verkar inte ha varit traumatiserande, utan snarare lärt honom att känna igen avgrunden när han ser den.

Som i det stora engagemang han drev, och fortfarande driver, kring en anallkande klimatkatastrof.

– Jag tror det behövs en medvetenhet om att det finns en avgrund, det finns ett slut. Vi har själva ett ansvar för att finnas kvar på jorden i den form som vi känner till och vill, funderar han.

Och han avfärdar inte min tes om att han i spalterna ibland framstår som en gammaltestamentlig profet. Det är heller inte första gången han får höra jämförelsen.

– Jag vill inte förhäva mig och säga att jag är en profet, jag tror heller inte jag har betalat det priset som en profet fått göra. Där­emot har jag alltid strävat i min journalistiska gärning att stå för att säga vad som är sant.

Tron en kraftkälla

I dag ser han tron som en kraftkälla i livet. Att ösa ur.

En hållning han verkar dela med allt fler profilerade skribenter. I var och varannan text förhåller sig en skribent till det judeo-kristna idéarvet på ett sätt som syntes omöjligt för bara något decennium sen. Inte minst på kultursidorna.

– Jag tycker ju att det är glädjande, för att det ger en fullödigare bild av kulturhistorien och människans existensiella villkor. Det går inte att förstå kulturhistorien utan att förstå religionens betydelse, säger han i Sändarens podcast och fortsätter:

Ingemar Hedenius gjorde rent hus

– De senaste 100 åren eller så har vi inbillat oss att vi gjort oss av med allt som har med religion att göra. Att vi är moderna. Mycket går att spåra till den debatt vi hade i DN. När Ingemar Hedenius gorde rent hus med vidskepliga präster och det blev banalt och töntigt att vara kristen. DN avskaffade ju helvetet! Men det har visat sig att den sekulära världens förklaringar inte räcker till i vår existensiella extremsitutation. Dessutom har invandringen gjort att vi möter människor som lever med religion på ett lika naturligt sätt som människan alltid gjort. Religion är en del av att vara människa, precis som kulturen. Det finns nog ingen som aldrig ställt sig frågan vad meningen med allt är.

Så... har du återinfört helvetet på DN?

– Haha , ja det hade ju varit ett legacy. Kanske, när du formulerar frågan på det sättet. Men jag tror inte det bara är av ondo i såfall.

Poddsamtalet dyker vidare i frågor som kärnvapen, Nato, och inte minst det antisemitiska spöke som hemsöker världen, och som friläggs i Björn Wimans nya bok Grinden i Dachau (Fri tanke).

Göra upp med barndomens gud

Hur var det med hans egen tro. För vad det är värt, med hjälp av den nuvarande ärkebiskopen i Svenska kyrkan, Martin Modéus fick han nycklarna till att göra upp med barndomens Gud som kanske mest förknippats med straff eller Ingemar Bergmans framställningar.

– Ja han har hjälpt mig mycket i den här resan.

– Jag minns en händelse när jag var i Linköping för att prata om min bok. Januari 2018. Jag var på en ganska mörk plats just då. När Martin visade mig runt i katedralen förklarade jag mina dubier och att jag skulle vilja tro. Då tittade han på mig och sa, ja. Men du är här nu och vi pratar om det här nu. Det räcker väl. Det var som en polett som föll ner, det var väldigt befriande.