Kassören som log

Det hände sig på Ica Maxi Stormarknad vid den ­tiden då det ska infinna sig julefrid. Då idyllen ska befinna sig på max, förväntan vara i topp och väntan snart är över. Vid den tiden, kvällen före julafton, står de där. Fyra främlingar för varandra i kö till kassa 2 medan julmusiken strömmar ur högtalarna.
Där står Linn med vagnen full av plast, gummi, ­batterier och fluffluff. Hon skäms. De hade ju sagt att de inte skulle köpa så många julklappar i år. Att barnen ­redan hade så många leksaker. De hade ju varit färdiga, det hade räckt. Men hon hade jobbat så mycket under hösten. Det hade ju varit så långa förskoledagar, inget höstlov. Och inte hade det blivit så mycket av julpysslande eller jul­bakande heller. Här stod hon därför med lite mer och lite fler.

Fryspizzan i ena handen

Framför henne står Jens. Han behöver inte ens en korg. Han håller fryspizzan i den ena handen och mobilen i den andra. Scrollar. Julgranar, släktkalas, barn. Nån åker skidor, nån har lämnat landet, några har åkt till landet. Byter app. Feta rubriker. Extrem­halkan. Krigskaoset. Skandalfesten. Drömvikten. Byter app. Swipar vänster. Vänster. Vänster. Vänster. Hittar ingen att älska. Höjer musiken.
Framför honom står Agneta. Hon tittar ideligen på armbandsuret. Hon ska ju bara handla laktosfri grädde. Fem deciliter och sen ska hon hem till man, barn, svärdöttrar, barnbarn, bonusbarn, bonussvärsöner och bonusbarnbarn. Allt var ju klart. En månads förberedelse. Minst. Allt precis som det skulle vara. Bara denna laktosfria grädde. En enda sak hade hon glömt och nu står hon här och missar kvalitetstid medan andra storhandlar i sista stund. Om folk ändå kunde planera lite bättre. Om folk bara kunde vara hederliga så att snabbkassorna hade funnits kvar. Hon suckar lagom högt för att han framför ska fatta att han ska vända sig om och erbjuda henne att få gå före. Det gör han inte.
Lars visslar. Han märker att han står här kvällen före julafton och visslar. Vem hade kunnat ana? Vem hade vågat hoppas? Här står han med vagnen full av köttbullar, nötter, sill, grönkål och jansson. Julknäcke, julmust, julgodis, julskinka. Tänk att ett läkarsamtal kan förändra omständigheterna så. Den är borta. Den kan komma tillbaka men just nu, just den här julen, är den borta. Hon är frisk. De ska få fira ännu en jul tillsammans. Bara de. Han torkar sig i ögat och skjuter vagnen lite längre fram.

Känns bekant

En efter en tar de steg fram mot kassan och mannen som sitter där. Han känns bekant. Linn känner det. Tar inte han samma buss som henne på torsdagar? Då när hon börjar så tidigt och är genomtrött. Jo, han som alltid ler. Han är där när hon går på, men var går han av? Det hade hon aldrig tänkt på. Kanske ändhållplatsen. Eller? Det måste väl vara han?
Och Jens minns vagt. Var det inte han som hjälpt honom den där dimmiga kvällen den där hemska dagen? Hjälpt honom ut från krogen, hjälpt honom med skjuts och hjälpt honom in i hans lägenhet? Han hade alltid undrat vem det var. Kan det ha varit han?
Och Agneta funderar. Han måste ha bytt jobb. Han var ju den där vikarien på Arbetsförmedlingen som hoppade in när den ordinarie var sjuk. Han som fick henne att söka nytt. Som gav hopp om att det var möjligt att ta ett steg ­vidare. För det var väl han?
Och Lars känner igen honom. Eller? Var det inte han som var i sjukhuskyrkan i torsdags? Som liksom han suttit där i en stunds andakt och förtvivlan? De hade inte pratat, men de hade nickat. Visst var det han?
Men det är först när de en efter en kommer fram till ­honom som det händer. Där i kassan.
– Hej.

Allt runtomkring blir suddigt

Ett enkelt ord och de rycker till. Tittar upp. Jul­musiken tystnar, ja alla ljud försvinner och allt runtomkring blir suddigt. Ingenting finns, bara denna man. I en oändlighet står de så, öga mot öga. Det drabbar dem, en efter en. En värme de aldrig närmat sig tidigare sprider sig långsamt centimeter för centimeter i kroppen. Den är dem övermäktig och den bjuder på känslor större än de någonsin känt. Ändå är allt så självklart. Hemma. De känner sig hemma. De står här och vet och känner och tror och är. Kärlek, glädje, frid. De känner framtidshopp och frid över det som varit. Och de hör något. En röst som varken kommer ur högtalare eller från någon människa.
– Också för dig kom jag.
Och sen.
– Vill du ha något mer?
Och de hinner tänka ”Allt. Jag vill ha mer, jag vill ha allt, av det här” innan världen kommer tillbaka. Julmusiken, människors prat, vagnars gnissel, extrapriser och tomteluvor. Allt skruvas upp och intrycken dånar. Men han är kvar och han ler. Och då ser de, en efter en, att deras varor redan är längst ner på kassabandet. Hur de hamnade där vet de inte. Fumlande och mumlande säger de att de vill ha en papperskasse också. De tar fram sina bankkort, men han håller upp en hand.
– Allt är färdigt. Allt är redan betalt.
Och så lämnar Linn, Jens, Agneta och Lars stor­marknaden denna snöiga kväll före julafton vid den tiden då det ska infinna sig julefrid och idyllen befinna sig på max. De går ut i världen, en efter en, med sin ­varukasse och något mycket mer värdefullt än så. ●