Kompositör för de stora frågorna

”Libera me” sjunger en ensam sopran. ”Libera me” sjunger två altar. Snart sjunger hela kören samma ord – ”befria mig”.

Inspelningen är gjord i Kyrillos och Methodios kyrka i Ljubljana i Slovenien. Kören som sjunger är Utopia & Reality Chamber Choir, dirigerad av Ragnar Rasmussen, och det norska musikförlaget Cantando har publicerat den på Youtube.

Det är Kjell Perder som har skrivit sången – den är en del av en köropera som han arbetade med inför ett EU-projekt där musikdramatik skulle framföras på oväntade platser, och han skrev den för Düsseldorfs flygplats.

Så internationellt blir det ofta, nästan utan vidare, särskilt när de texter som tonsätts är på latin eller engelska.

Och nu ska Vancouver Chamber Choir framföra Libera me under World New Music Festival i Vancouver.

– Jag har faktiskt aldrig varit i Nordamerika förut, så det ska bli spännande, säger Kjell Perder. Jag åker dit för att vara med på de två sista repetitionerna och på båda konserterna. Och jag tar med mig ett annat körverk och tillägnar kören det – jag vill ge dem något alldeles unikt.

Att tonsätta det som brukar kallas nutida konstmusik i Sverige i dag kan innebära många olika scenarion. Den helg när den här intervjun görs är Kjell Perder i Malmö för att vara med när hans Our Last Words uruppförs i S:t Pauli kyrka. Eftersom generalrepetitionen äger rum strax före konserten har han deltagit i en repetition via Skype.

– Det var roligt, men Skype har inte världens bästa ljudåtergivning, säger han och skrattar.

”Our” – det är en rad människor födda under 1900-talet, och så är det Jesus. När Kjell och körens dirigent Christian Schultze diskuterade textval för ett körverk på temat mänskliga rättigheter fick Kjell tipset att titta på en webbplats där den sista hälsningen från en rad amerikanska män som befinner sig några minuter ifrån sin avrättning har samlats ihop.

– Jag vill gärna arbeta kontextuellt med de stora frågorna, säger han, inte väja för det svåra. Vi valde inte det här temat för att det är inne. Förlåtelse, nåd, hur förhåller vi oss till vår dödlighet? Hur är det med dödsstraffet – räcker nåden till också för bödlarna?

Verket är skrivet för kör och fyra pilgrimsstavar som dunsar mot golvet i konsertlokalen. I S:t Pauli kyrka med stengolv fick det bli en speciallösning: pilgrimsstavarna stöts mot trälådor för att ljudet ska bli rätt.

– Vår livsfärd är en pilgrimsfärd. Dunsarna blir något slags eko från Golgota, hammarslagen, förklarar Kjell Perder. Först hade jag tänkt att de som har pilgrimsstavarna skulle stå i körens ytterändar, men nu är de placerade i mitten för den rytmiska precisionens skull.

Att det är två av Kjell Perders körverk som på olika sätt blir uppmärksammade den här hösten är inte någon tillfällighet. Att bli uttagen till World New Music-festivalen kräver visserligen en kombination av stor skicklighet (inskickade verk bedöms av jurygrupper i två länder och i flera steg), stor tur (det gäller att ha skrivit något som passar de musiker och sångare som festivalen kan anlita) och stort tålamod (”de flesta av oss som har varit med ett tag skickar regelbundet in, men det är första gången jag blir uttagen”), och det är ovanligt att sakral musik framförs i ISCM:s sammanhang. Men Kjell Perder har skrivit mycket vokalmusik de senaste åren.

– Just nu har jag inte tid att skriva abstrakta stråkkvartetter – det finns så mycket viktigt att säga, säger han. Det känns meningsfullt att låta konsten bli en del av vårt offentliga samtal. Bara det inte blir pamflettkonst – musiken har ju varit ett effektivt sätt att sprida politiska idéer …  Jag vill behålla min konstnärliga integritet, och jag tror på den tanken: att det går att arbeta så, att man inte behöver kompromissa ihjäl konsten.

Arbetsvillkoren är olika. För att få bidra till festivalen måste man skicka musik som är färdig för framförande. I många andra sammanhang är det projektpengar som finns eller som kanske kan komma och som kanske plötsligt inte kommer fastän alla inblandade har lagt ner mycket arbete.

– Numera vågar jag aldrig ropa hej förrän jag ser verket i programbladet för en konsert, säger Kjell Perder.

Desto roligare då när det fungerar – och när musiker, sångare och publik visar sin uppskattning.

– Jag lägger mig vinn om att det inte ska vara onödiga svårigheter för sångarna i min musik. Det är inte en eftergift – det blir tillräckligt mycket utmaningar ändå, men de ska vara på rätt områden. Jag vill skriva i bästa mening sångbart och organiskt. När sångarna kommenterar det blir jag glad!

Hur är det att höra hemma både i den nutida musikens värld och i kyrkans?

– Jag hör ofta resonemang om musiken som ett redskap för att folk ska komma till kyrkan, säger han, och musikhistorien är full av rädsla för att musikens egenvärde skulle ta över. I kyrkorna finns det en massa väldigt kompetenta musikmänniskor som inte självklart får göra det bästa de kan, och det är uppenbart att ett konstmusikaliskt koncept inte har ett företräde.

Kyrkans utrymme för konstmusik har också krympt snabbt – Kjell Perder tar sin Missa in Media Vita som exempel:

– Det är en konsertmässa som jag skrev för Filadelfiakyrkan i Stockholm för 20 år sedan. 150 medverkande, ett stort engagemang. Något sådant skulle vara otänkbart nu. Den nya musiken kräver övningstid – och kanske också att man låter folk få chansen att höra den mer än en gång.

Flera av körsångarna i Malmö får sjunga varsin fånges sista ord som solon. I ett annat verk har Kjell Perder tonsatt Dag Hammarskjöld-texter, och när Hammarskjöld talar om sin ensamhet är det också en enda röst som sjunger.

– Jag lägger uttalanden i enskilda röster för att markera individen mot kollektivet. Det är en fantastisk möjlighet: att få arbeta med perspektiven i musiken.