Pastorn skriver om sin första Vinterkonferens

I veckan samlas cirka 400 av Equmeniakyrkans och equmenias medarbetare på Clarion Sign i centrala Stockholm. 

Vi gäster välkomnas av alla Kyrkoledarna P-O Byrskog, Jenny Dobers, Johan Einarsson, Karin Wiborn och Lasse Svensson i dörren och det märks på den uppslupna stämningen att det är ett samfund som längtat efter att ses, som samlas här i veckan. 2022 års upplaga ställdes in pga. pandemin, så sist landets Eqk-pastorer träffades i det här forumet var i januari 2020 precis innan världen stängdes ned. Det känns minst sagt avlägset när vi minglar oss igenom den fyllda konferensanläggningen.

Gladast är Lasse

Gladast av dom alla är kanske den avgående Kyrkoledaren Lasse Svensson, som när vi möter honom håller på att förbereda sin och Marcus Lindhs programpunkt ”Lasses talkshow med Marcus”, där de inspirerade av ”Bäst i Test” efter bästa förmåga försöker återskapa dynamiken mellan Babben och David.

Equmeniakyrkan är i sin identitet bra på att lägga på våra utvecklingsområden, under den här konferensen vill jag verkligen uppmuntra rörelsen att fokusera på våra positiva egenskaper, säger generalsekreteraren Marcus Lindh.

Negativa tar vi sen

Det negativa, får ni ändå möjlighet att ta i utvärderingen sen, fyller kollegan Lasse i.

Ni ska förresten få en rubrik av mig: ”Avgående kyrkoledare uppmanar samfundet att tro mindre”. Jag menar att i en tid av prestation riskerar tron bli något vi själva skall frambringa, kämpa och jobba för. Då tror jag vi riskerar att förlora det centrala i att ta emot nåden som en gåva. Ofta möter jag människor som säger sig tro på Gud, men de ser sig inte som troende. De vill inte identifiera sig som religiösa.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Bibeln inte känns vid konceptet med Privat Religiositet. Vi behöver varandra för att kunna vila i tro.

Kommer prata om detta

I mitt sista linjetal kommer jag att prata om: Tro, hopp och kärlek. Det svenska språket är för fattigt. Jag vill inte prata om tro. Jag vill prata om hopp och befrielse för alla. Equmeniakyrkan behöver höja sin röst om proklamera att löftet gäller alla och att det finns just hopp, utan prestation pga. Gud älskar dig, punkt.

Historiens viskningar

Den sanningen är central. Lärjungaskapet kommer sen. Vi skall inte säga att: Gud älskar dig, men…
Vi skall säga: Jesus älskar dig. När vi sagt det minst 100 gånger, då kan vi närma oss ämnet helgelse. I vårt samfund viskar fäderna från det förgångna. Svenska Missionskyrkan viskar ”Jesus älskar dig – nåden flödar över”, Metodismen viskar ”Jesus förvandlar dig – det finns alltid hopp” och Baptismen viskar ”Jesus bemyndigar dig – tro att du duger”.

Detta bygger vi på

På dessa viskningar från vår historia, vill jag att vår rörelse bygger sin framtid. Vi är så rikt utrustade, vi kan finna så oändligt mycket genom att gräva där vi står och vi är inte bundna av vår historia utan befriade för en framtid från vilken Gud själv möter oss. Låt oss gå tillsammans – med varandra, med Gud. I Jesu namn.

PO Flodström